söndag 1 september 2013

Den ofrånkomliga resan



Recension
Den ofrånkomliga resan  (diktsamling)                                                                                                                        
Sorhab Rahimi, Smockadoll förlag, 2012

Kan poesi översättas med absolut gehör, ens av sin egen upphovsman? Den frågan söker mig när jag läser den Malmöbaserade poeten Sorhab Rahimis senaste diktsamling Den ofrånkomliga resan. En samling där Rahimi själv översatt sina dikter från originalspråket persiska till svenska. Boken utkom på förlaget Smockadoll i höstas, där även Rahimis alltför lite uppmärksammade dagboksskildring Krigsbibliotekarien gavs ut året innan. Gällande det absoluta gehöret är svaret förmodligen nej, och det är kanske inte heller översättarens uppgift att transkribera varje enskilt ord till dess exakta semantiska motsvarighet, i synnerhet inte när det gäller poesi. Uppgiften blir snarare att göra en så nära tydning som möjligt, med förbehållet att en del rader kanske är oöversättliga, och dikten därför kan komma att få en innebörd skild från den ursprungliga. För även om strävan efter mesta möjliga kongruens finns där rymmer olika språk olika slags betydelser, bildkonnotationer och syntaktiska begränsningar, eller möjligheter. Sorhab Rahimi, som ursprungligen kommer från i Iran, men gick i exil på åttiotalet och alltsedan dess har bott i Sverige, debuterade 1995 på persiska med boken Khanah yi khabha (Drömmarnas hus) på Amozeesh förlag. Den ofrånkomliga resan är hans andra bok översatt till svenska och han har tillsammans med en annan iransk exilpoet, Azita Ghareman, översatt Tomas Tranströmer till persiska. Rahimi är således tvåspråkig, men säger själv i bokens efterord, som är väl värt att läsa, att ”om persiskan är poesi så är svenskan prosa”. Det finns, upplever jag, ett sorts dualistiskt tillstånd här, både hos poeten och i dennes dikter, som denne alldeles uppenbart är medveten om, och använder sig av. Liksom tar spjärn emot för att kasta sig ut, till någonting annat som inte nödvändigtvis ger svar eller upplösning, men blir en spegel för det egna jaget att undersöka sig i. Som i dikten I rummets vakuum:
// I rummets vakuum
   har jag stirrat
   på de döda rörliga bilderna
   och rummet
   har av min förvåning
   och av sin tomhet
   blivit
   en brunn
   och jag
   har blivit en brunn
   av förvåning och tomhet,
   faller i mig själv
   och allt som finns
   faller i bildens brunn
   när jag i denna stund
   stirrande förlorar synen.//


Persisk skrifttradition springer tretusen år tillbaka i tiden, och efterhand kom den att präglas alltmer av sufismen. Vad som kännetecknar den persiska litteraturen i modern tid är bland annat de många och ständiga metaforerna, det vågade bildspråket och de mytiska liknelserna, som förvisso är applicerbart på flera andra dikttraditioner, men ändå - allt detta, all denna svulstighet, mytologiska vävtråd och intensiva bildspel finns här i Rahimis samling, men jag hör också en mer behärskad och inte fullt så påflugen röst, speciellt i sista sviten, även om metonymierna och de prunkande utsagorna är närvarande på nästan varje sida. Den ofrånkomliga resan består av ett stort urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012, vilka här indelats i fyra sviter. Vi börjar i de tidiga från persiska översatta verken, det är Rahimi själv som översatt dessa till svenska, och det vore märkligt om jag inte hade tyckt mig se en skillnad sviterna emellan eftersom de spänner över så många års arbete och tid; en poet är sällan statisk, och dels för att många av dem inte är på sitt originalspråk. Jag har ingen kompetens inom det persiska språkområdet, men som jag konstaterade innan: Vissa dikter är oöversättliga, och i denna samling finner jag några partier där den svenska språkdräkten känns en aning för trång för bäraren. Som om orden koketterar mer än blir trovärdiga. Dock är vi alla fångna i ett slags språkets otillräcklighet där poesin delvis är vägen ur denna, eftersom den strävar bortom tungomålets instängdhet, bortom det vi lärt in, tror oss behärska och förstå, men denna frigörelseakt kan vara än svårare, än mer komplex, vid en översättning. Fast för det mesta fungerar det väl hos Rahimi, mycket väl. Det blir både vackert och engagerande:
//… Jag vill kastas mot det sköte som ska föda mig
      jag övar in kärleken
      i främmande rader
      tills mina ögon blir fulländade av orden
      Påfågelns spår
      och tusen statyers tomma munnar
      är en sömn
      lika bullrig som skuggan över himlen,
      en mardröm
      som lägger min död till livet.//
   
 (Ur dikten Luften mellan mig och tomheten)

I första sviten, skriven på fri vers, finns ett jag som talar till ett du och som också blir detta du, och där exilen, frigörelsen och underkastelsen, hela kapitulationen inför livet och dess villkor, står som en väldig port framför jaget. Som denne är maktlös inför och tvingad att träda in i, men räds något oerhört. Att som människa pågå, oavsett omständigheterna. Utstå livet och framhärda sitt existensberättigande i en kringskuren och kuvad tillvaro. Exilens inneboende splittring är ytterst närvarande här. Den visar sitt ansikte i dikt efter dikt, sin längtan efter en fast identitet, en fast tillhörighet, och det gör ont, för det är här i dessa smärtande passager Rahimi känns mest angelägen. Han talar om ett språk som halkar, om ” din röst som fortfarande finns i mig”, om en längtan tillbaka till det han inte kan få; konflikten i att ha tvingats lämna en värld diktjaget inte själv ville lämna, men dikterna rör sig också kring mer universella teman för i nästa andetag skriver han om poetens våndor, om texten, orden, tiden, kärleken. Det egna varat. Den övergripande tematiken, som får sägas vara exilen och dess bifloder, känns både viktig och innerlig, och från poetens håll autentisk helt enkelt, men stundtals känns metaforiken lite överlastad; dikterna vrids för hårt kring sig själva, packas till bristningsgränsen och kippar efter luft, men får ingen utan drunknar i det smattrande metaforregnet. Men det är stundtals.
Första delen är den mest centrallyriska och är i mångt en poetisk undersökning av jagets position i förhållande till världen, både den yttre och den inre, och själva skrivandet, där existensen prövas och omprövas i ett motståndsförhållande, en kamp. Diktjaget rör sig från sufiska poeten och mystikern Mansur al-Hallaj, via antika gamla iranska städer, till sig själv, sin kropp, sitt skrivande och sitt bortglidande från den ursprungliga identiteten, till en exilens icketillvaro. Dessa teman fortsätter hela tiden, men Rahimi koncentrerar stundom diktrummet till själva skrivaktens umbäranden, och poetens roll i en marginaliserad litterär värld, men rör också vid allmänna existentiella begrepp som tiden, döden, varat, identiteten, kärleken. Diktjaget talar bland annat till författaren Jorge Luis Borges och poeter som César Vallejos och Konstantin Kavafis. Det kretsar kring ordet, resan, flykten, morgondagens ovisshet, religionen, som om jaget ständigt befinner sig i en terminal. En icke självvald  tudelning, ett i väntan på och ett jagande efter förlösning. Eller åtminstone tröst. Diktjaget står i pakt med sin poesi, slåss och utkämpar bataljer för den, både för att själv klara av att skapa den, alltså konstnärens egen inre kamp, men också en yttre: att överhuvudtaget kunna skriva och uttrycka sig utan att få repressalier. Den som aldrig levt under diktatur kan förmodligen inte föreställa sig hur detta är, men det är tydligt att Rahimis diktjag har denna insyn. Materialet känns mer sammanfogat i senare delarna av boken än i början, det är mer gripbart och tydligare, även om jag kanske tror att vissa dikter hade tjänat på att skalas ner, förtätas, då vissa av dem berättar för mycket för mig. Men där finns många passager som griper mig. Som onelinern:
//Enbart i sömnen är jag upprepningen av livet, den långsamma erfarenheten av döden.//
(ur sviten Geometrisk ritning över melankolin)
I sista sviten blir tonen plötsligt en annan, närmast anaforisk, rapp, mer brännande i tilltalet, och trots sin korthet är den en av de passager jag tycker mest om i boken. Det är prosadikt och fri vers om vartannat, med rader som talar utan pardon till läsaren, som om denna del samlar in det som de andra hovrat över, men inte lika koncentrerat lyckades, eller ens ville, fånga in. Här nämns bland annat den persiska legenden Esfandiar, han som bara kunde dö genom att bli skjuten i båda ögonen med en tvehövdad pil, och även om denne förekommer endast en gång tycker jag mig ana en syftning till diktaren själv – det ska mer till än krig, förtryck och exil för att tysta honom, för det är genom skriften, dikten och språket, vilket språk det än må vara, han levandegörs och kan fortsätta, med kärleken i det nedtecknade ordet som den yttersta allomfattande trösten. Den ofrånkomliga resan är inte en lättnavigerad publikation, den svänger och kränger både ljudligt och svällande. Ibland uppstår det dissonans, ibland övermättnad, men ofta dånar det av dramatisk skönhet och allmänna livsanningar, och blir till en poetisk upplevelse som både urskiljer sig och förtjänar att upptäckas.

/Helena Lie
 Maj 2013

.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar