Premissen för Johannes Heldéns åttonde diktsamling är en bilresa genom ett nattligt landskap som på samma gång tycks främmande och välkänt. I bilens irrande helljussken dyker tablåer, platser och tankar upp och blir föremål för diktjagets eftertanke. Boken öppnar med ett citat av filmmakaren Chris Marker: ”So, it sufficed to wait and the planet itself staged the working of time.” Det är ett väl valt citat, för just så känns det att vistas i Heldéns värld: man sitter där man sitter, man väntar, man iakttar det som passerar genom – eller placeras i – ens synfält.
Heldén,
som i sin tidigare produktion
ofta skrivit om sci fi-miljöer, låter oss driv fram vår egen färd mellan raderna. Bokens stora
format gör att det blir mycket luft på varje sida, som en karta nästan utstötande
bestående av vita fläckar. Här är skribentens och läsarens förundran och
förvirring det centrala: ”det finns teorier om vart man tar vägen (men hemliga)
/ det belysta fältet 17 sekunder efteråt”; ”evolution det mest komplexa ordet
/…/ ingen är ansvarig”.
Boken kan läsas om och om igen. Det som finns är poetiken. Det som saknas är rörelsen, passionen, spänningen och ångesten.
Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar