Det är intressant att Helena Österlund redan växlar från poet till romanförfattare med den prosalyriska ”Kari 1983”. För tre år sedan belönades hennes diktsamling ”Ordet och färgerna” med Borås Tidnings pris för bästa debut. Det var en på många sätt djärv diktsamling där insisterande upprepningar sattes i spel med ett grandiost jag inför vilket världen blev till och konsumerades. I den samlingen var det särskilt rösten, det frambringande talet som grep mig.
”Kari 1983” har en del gemensamt med Österlunds debut, bildvärlden känns igen. Människans möte med elementen och djuren, försöken att frambesvärja en ordning. Men där poesin var sprakande och kompromisslös är berättelsen om Kari alltför ljum. Jag läser och läser, försöker spärra upp ögonen, närma mig från alla håll, göra bruk av hela min uppmärksamhet – men glider hela tiden av. Jag byter läsart, vill gärna mästras av ett språk, lägger meningskravet åt sidan och ger mig hän åt omtagningarna, men utan reslutat.
Delvis tror jag att det beror på att Kari, en tolvårig flicka som går och väntar på att något ska hända, har utforskats på så många bra sätt förut. Det går inte att läsa Österlund utan att höra Mirja Unge i huvudet, ordanvändningen är stundtals snarlik ”Himlen var blå och det var den där sjön också och fiskarna var så där genomskinliga som de var och tallarna stod där borta och var tysta.” Men där Unges flickor är mörkt och förtvivlat buttra har jag svårt att tro på Kari när hon påstår att hon hatar allt. Det är mer som att allt förolämpar henne, en irritation som inte når hatstyrka bara för att ordet används.
Skogen och sjön är spelplatserna för ”Kari 1983”, det är slutet av augusti och varmt. Ugglor, svanar och rådjur befolkar skogen och sjön är nog ganska farlig. Kari är ganska rädd och inte alls olycklig. Stenarna och mossan och myggorna håller på med att vara stenar och mossa och myggor. Så låter det, och jag väntar förstås också på att något ska hända.
En jämngammal pojke dyker upp som säger att han heter Kari. Han har en åtråvärd kniv och Kari hatar honom för det och för att han kallar sig Kari. De äter fiskar som är äckliga och det gäller att ta in det äckliga i sig, att utmana den andre inifrån. När det blir kväll somnar pojken, Kari tar kniven och ger sig ensam ut i skogen.
Här sker nu något märkvärdigt, det är när Kari står öga mot öga med en järv som föreslår att de ska byta hjärtan som jag upptäcker att jag trots allt är inuti boken. Rådjurens rörelser mellan stammarna har fått både färg och form, tystnaden som djuren brer ut omkring sig vibrerar och framför allt kommer ett vredesutbrott som gör åt rättvisa åt Karis hat.
Det är skickligt gjort. Urladdningen gör att berättelsens skönhet står fram, därmed också Kari och hennes på en gång trista och magiska värld.
Mycket läsvärd bok
Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar