Funderingar om vitheten och den neutrala
existensen är Hanna Hallgrens ”Roslära”. Det är hennes fjärde diktbok sedan
debuten med ”Ett folk av händer” 2001. Och det är en fascinerande bok, både provokativt
och engagerande.
En fundamentalt tanke i texten vidrör Adrienne Richs idéer: att
vitheten är något lika outtalat som oavgränsat, att den liksom står utanför
alla system.
Du har en skugga kring din mun
Sedan finns inget tal / En skugga Snö. Det är
en vit metod med tungan torr, dess båt,
dess icke-tal – under gråten – färdas
/.../
det är en vit metod / utan tal dess färd /
mot mina läppar / har ingen grammatik
men ett oövervinnerligt våld
Detta icke-tal fungera som en väsentlig del av vithetens
våldsverkan. Det är en transparent orörlighet som ”Roslära” också förbinder
intimt med folkhemmets Sverige: ett land med ”en självbild av teflon”. ”Allt
rinner av”, heter det, om det så är rasbiologi eller andra fläckar i det förgångna.
”Roslära” vänder sig mot
språket, vänder tillbaka till vad som är ”grammatiskt möjligt”. Texten manövrerar
effektivt med det lingvistiska grannskapet mellan ”ras” och ”ros”, två liknande
ord med mycket symbolik.
Många liknelser används för att skildra vitheten: Snön som skyler,
lakanens svepning över de döda – men också lakan som blir ett segel.
Något av det mest tilldragande med ”Roslära” är dess något udda blandning
av det politiska och det poetiska. Det kunde läsas som ett rent stilbrott eller
en effekt, men i slutändan klingar det påfallande samstämt. Den teoretiska utvärderingen
och den poetiska känsligheten får allt som oftast plats i en och samma fras.
Kanske säger det något också om vithetens dilemma, eller om vikten av att påminna
sig för att kanske börja bygga nya begrepp och nytt paradigm.
Sohrab Rahimi
I Malmö
den 27 september 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar