Leif Holmstrand

”Domningskanten”

 Pequod press

sst har vi alla varit vid domningskanten? Om inte annat, så mellan sömn och vaka. Tillståndet Leif Holmstrand syftar på väcker omedelbar igenkänning, men ingen har gett domningskanten ett namn i mitt liv förut, inte ens jag själv.

Just så fungerar Holmstrands poesi: den befinner sig hela tiden i lägen jag inte visste att jag ville benämna. Det är inga låsta lägen eller positioner, snarare glidningstillstånd. Eller, för att precisera med hjälp av ett ord som inte är det minsta new age eller flummigt, utan tvärtom förankrat i antropologin: Holmstrand gestaltar drömtiden. Det vill säga tidsuppfattningen i kulturer där levande och döda existerar samtidigt, den tid som också avbildas i konst där man inte kapitulerat inför centralperspektivet. Drömtiden är inte kronologisk, snarare cyklisk eller samtidig.

ANNONS:

Så har det varit i många av Holmstrands diktsamlingar, och de glider inte bara mellan tid och rum utan också mellan kön och art, som genomlysta av Almqvistinspirerat Tintomaraskimmer. Fast i motsats till Almqvists androgyn är paradisvarelsen snarare hermafrodit hos Holmstrand, eller rentav transvestit. Gränsen mellan människa och djur är också oklar. Tiden och kroppen lagras i samtidiga skikt och spegellekar. Och jag undrar om Holmstrand någonsin tidigare har iscensatt drömtiden så hantverksskickligt och konsekvent som i nya boken.

Det börjar enkelt och oskyldigt, i den tidlösa barndomens gränsimbecilla idioti. Ett barn skriver dagbok. Det är grymt kul och intelligent så jag ryser. Här finner användandet av infantilt förtjusta och totalt malplacerade utropstecken sin rättmätiga plats, här är andra saker viktiga än i vuxenvärlden: ”På kvällen såg vi en film om en varg. Det ringde på telefonen.” Detta är den enda informationen om 1979-12-27. Vem som ringde är förstås irrelevant.

Dagboksanteckningarna uppges vara autentiska, och jag vill gärna tro på det, de gör barnsligheten vacker. Men snart blir allt värre, förstås. Barnets glada iakttagelser (de är på något vis glada också när de är sorgsna) överlagras av ett vuxet medvetande som cuttar upp och perverterar dem. Barndikterna övergår i vuxentolkning, eller är det barnet som leker vuxen?

En allt skitigare värld tränger in i paradisbarnet, och även den amoraliska könsuppluckringen fylls av unket självförakt. I bokens mittenparti, ett slags ångestkoncentrat långt borta från lyckan, är smutsen så överhängande att jag blir chockad, och berättaren blir plötsligt ett slags hypersexuellt flerkön, lika hotfullt som den cementerade normaliteten. Som här, i en genialisk bild av något slags intrapsykisk Operation Grannsamverkan: ”Här smyger inbrottstjuvar nervöst omkring, rädda för de skuggmörka, blinda zonerna, och radhus går bakom deras kriminella, möra kroppar, redo att bita.”

Men bokens drömtidslandskap är ändå företrädesvis vackert, om än alltmer ledset. Geografiskt tar det skepnad i Holmsjön, en paradisplats för Holmstrand, där döda möter levande och jaget och hans bror guppar runt i en eka som barn och vuxna samtidigt.

Vi sitter alla i samma båt. Vi guppar dagligen runt i ekan vid domningskanten. Snart är vi döda.