Pär Hanssons poesi har hela tiden haft hans uppväxt i Västerbotten som fond. Han är uppvuxen i Vännäs, där Umeälven och Vindelälven flyter ihop med varandra ett par mil väster om Umeå. Där finns hans plats på jorden. Trots att en stor universitetsstad ligger helt nära, beskriver Pär Hansson sin hembygd och sin egen bit av Norrland i vilda och vackra naturlyriska rader.
Hans dikter med norrländska motiv andas stor kärlek och präglas ofta av en sorts sturig hemlängtan, som om poeten inte alls hör hemma där han numera uppenbarligen bor, i Stockholm.
Liksom i tidigare dikter spelar Pär Hansson i ”Vi plockar bär i civilisationen” ofta ut naturskön norrländsk glesbygd mot en hektisk urban tillvaro. Hans Stockholm ligger långt ifrån ”Stolta stad” eller ”Stockholm i vårt hjärta”. Den framstår närmast som ett monster av sten och betong, med obehagliga underjordiska tunnlar och ständigt sprängfyllt av anonyma människor som fort är på väg förbi varandra:

Du drar magnetkortet i spärren
sensorerna reagerar glaset delar sig
och du träder in
ett med strömmen ett djur i den urbana fållan
du har blivit
din egen boskap
låter dig transporteras i systemet du vill inte
dit du vill inte dit du vill hit

Denna dikt har som synes inga skiljetecken, inga vilopunkter. Allt går undan. Hetsen i storstaden markerar Pär Hansson ofta genom att göra sina urbana dikter till ett slags katalogdikter som liksom hastigt kastas fram med få eller inga skiljetecken och med ofullständig syntax. De norrländska dikterna är mera dröjande, även om han också i dem gärna håller igen med skiljetecknen.
Beträffande syntax och rytmik kan det ibland vara svårt att förstå poetens intentioner. Hur man än vänder och vrider på saken, verkar han vara inkonsekvent, liksom i bruket av skiljetecken. Även språket kan kasa ibland, som här: ”Du kommer känna lättnad/ genomskinlig transparent, du kommer kunna sända tankar som bygger bo/ där gränsen är en gräns”. Varför utan vårt gamla slitstarka infinitivmärke att? Är uttrycket ”genomskinlig transparent” avsett som förstärkande? Eller vad?
Vad man däremot aldrig kan irriteras av är skärpan i de iakttagelser Pär Hansson förmedlar. Det finns tyngd och kraft i hans dikter. Suggestionen hämtar han främst i det stoff han bemänger sina dikter med. Där är han mycket övertygande.
Trots att han oftast skriver om sig själv framstår han inte som särskilt självupptagen. Han har en märkvärdig förmåga att osentimentalt betrakta sig själv som genom en omvänd kikare.
I sin nya diktsamling är han son och far, oskiljaktigt på en och samma gång. Han sitter vid sin mors dödsbädd och han är samtidigt mån om att vara tillsammans med sin halvårige son John Alvar så mycket som möjligt. Själv är Pär Hansson denna gång i första hand bara den man som utan att falla ska klara av sin egen sträcka i stafetten mellan generationerna. Det är hans självklara plikt att vaka vid sin mors dödsbädd. Och det är hans självklara plikt att vissa dagar i veckan ensam ta hand om sin son, trots att sonen ännu bara är ett spädbarn. Detta gör han också, utan att vare sig yvas över saken eller beklaga sig.
Pär Hansson är stark i de gripande dikterna om sin döende mor. Han är också stark i de kärleksfulla dikterna om sin lille son och dennes äldre syskon. Det är i denna orubbliga hållning poeten har sin styrka. Den finns i ett slags stadig sinnesnärvaro, inte i det stilistiska finliret.