POESI MED ANDRA ORD TRE POETER SAMTALARFörlag: Söderströms förlag
Hur skall man få folket att läsa poesi och engagera sig i poetiska projekt? Kan man kräva mer förståelse för poeterna? Är romanen, poesins enda motståndare, eller finns det andra konkurrenter som film, musik och dataspel? Måste poeterna vara så eländiga och varför försöker poeterna inte skriva lite mer begripligt så man förstår? Borde poeter sänka sig till marknadens nivå? Är Sverige bättre på att lyfta sådana frågor och ifrågasätta än Finland? Om man skall tro författarna av denna bok, är svenskarna mycket bättre än finländare på att lyfta fram, ifrågasätta, översätta, diskutera, utmana, uppmana och utvärdera poesin. Stämmer denna bild? Det vet jag inte. Eftersom det var så många år sedan boken kom, så är det säkert mycket som har hunnit ändras. I början av 2000-talet kom det OEI-kulturen in i det svenska poesisamhället med enormt mycket översättningar från USA, men också från England och Frankrike. Syftet var kanske att vi skulle få nya strömningar i vårt poetiska samhälle. Kan man nu 13 år efter starten påstå att något nytt har tillförts det svenska poesiklimatet? Det tror jag knappast. Däremot har bilden av poesikritiken ändrats en bit. Man tillåter sig att betrakta texten som en manuskript som väntar på läsarens delaktighet och engagemang. Allt fler lyrikrecensenter väljer allt modernare nyare sätt att utforska poesin. I denna bok samtalar tre poeter. De diskuterar poesins roll - eller icke-roll - i den finlandssvenska offentligheten. Poeterna Agneta Enckell och Henrika Ringbom har brevväxlat - eller rättare sagt mejlväxlat - med vardera tre längre brev, och Peter Mickwitz, även han poet, kommenterar mejlväxlingen i ett efterord. Henrika Ringbom säger sig för sin del vara tillfreds med att inte tillhöra ett sammanhang: ensamheten verkar vara ett nödvändiga villkor för att skriva. Avsaknaden av offentliga diskussioner om poesi och poetik har också att göra med låga honorar för essäer och för medverkan i andra medier, poängterar Agneta Enckell. Det bildas ingen infrastruktur för poesin där intellektuella medverkar. Ringbom pekar också på det svåra i att fungera på olika plan, att å ena sidan sitta i allsköns ro och skriva, å andra sidan gå ut i offentligheten och strida för sin sak. För Peter Mickwitz är däremot verksamheten ”utanför själva poesiskrivandet” den enda möjligheten att skapa den ”syrerika luft som behövs för att känna sig vid liv, ett skrivande liv”. Han konstaterar att den luften finns i Sverige och finskspråkiga Finland, ”men vi finns inte där”. Det finns en stark uttrycksvilja texterna igenom.Man anar behovet av att kliva fram och visa upp det egna ansiktet och livssammanhanget för att ge den smala, mer opersonliga poetiska produktionen kött på benen. .Det är väldigt få unga poeter som omnämns i denna bok. Sådana yngre finlandssvenska poeter som fört ut poesin ”på gatorna”, som till exempel Catharina Gripenberg, Stella Parland och Annika Sandelin, omnämns inte alls. Den brokiga samtida skaran av intressanta yngre finlandssvenska poeter lyfts aldrig fram, med namn som Ann-Helen Attianese, Ann-Luise Bertell, Tatjana Brandt, Thomas Brunell, Kent Danielsson, Katarina Gäddnäs, Ulrika Nielsen, Carina Nynäs, Cia Rinne, Oscar Rossi, Sanna Tahvanainen, Martin Westman, med flera. De flesta av dessa har aktivt strävat efter att offentliggöra poesin, genom uppläsningar, och artiklar och genom deltagande i olika litterära evenemang. ”Poesi med andra ord” fungerar här mer, som en inkörsport till poeternas respektive poesi, som en resonemang kring det egna skapandet.Det är väl så man i första hand borde läsa boken, inte som en specifikt finlandssvensk vinkling, utan som en samling mer allmänna, intelligenta poesifunderingar som råkar vara skriven av tre finlandssvenska poeter.Då kan man förstås undra vad det specifikt finlandssvenska inslaget består i? Kanske handlar det just om begäret att delta i det svenska samtalet utan att låta sig absorberas av det, att utvidga den svenska diskussionen . ”Poesi med andra ord” är för mig som en översättning av de senaste årens svenska poesisamtal, som i sin tur är en översättning av de senaste årens amerikanska poesisamtal. Det är en salig blandning av öppenhet för det internationella i denna bok. Det bästa med boken är ändå är att den innehållsmässigt håller en ganska hög standard och förhoppningsvis även skapar en internationell återklang. Sohrab RahimiÉssäist, kritiker, Poet, Översättare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar