POESIMARIALUCIA88 sidor, Norstedts
”Marialucia” är Elisabeth Berchtolds debutbok. Den är
upplagd i två halvor, som i sin tur rymmer fyra avsnitt som vart och ett tituleras
med ett kvinnligt namn: Eurydike, Rosa,
Lucia och Maria. Kvinnorollerna anordnas med olika mentaliteter och drivkrafter,
men sammanflätas i sitt gränsöverskridande.
Kroppar närmar sig på olika sätt det okroppsliga. Delarna lösgörs
från helheten. Här finns pälsbeklädda och fjäderbeströdda kroppar,
kroppar i djurblivande – Eurydike tar formen av en underjordisk råtta. Andra
kroppar närmar sig stundtals en mer traditionell symbolik, liknas vid bröd,
mjölk, landskap etc. Mest rör sig Berchtolds kroppar kring vad som i konsten
och litteraturen ibland benämns med termer som det groteska. Termer som stöter
ifrån och rubbar föreställningar om det harmoniska och sköna. Ett hot, ja, men
som därmed också bär på revoltens potential – inte minst mot de identiteter som
försvaras av normen. Det finns något oroande i det formlösa, oberäkneliga,
osammanhängande. Berchtolds poesi har starka band till surrealismen. Hon
använder sig av en sådan symbolspråk. Men hos Berchtold är detta ett
feministiskt projekt. En poesi där kvinnokroppen vägrar vara ett vackert
objekt, utan i stället är flexibel och undflyende, en kropp som vägrar bli fastspikad.”Marialucia”
är en ultimativ och infallsrik debut. Jag har fastnat för denna bok. De delar som drabbar mig mest som läsare är de avsnitt som rör sig just vid gränsen
mellan normen och revolten, mellan idealet och motståndet.
Sohrab Rahimi
Poet, essäist och litteraturkritiker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar