Samlade dikter
I-II, Gunnar Ekelöf, Atlantis
Om jag förmås
reducera den svenska poesins historia till tre väsentliga namn skulle jag
stanna vid Stagnelius, Södergran och Ekelöf. Att därför nu Svenska Akademien
ger ut i sin serie ”Svenska klassiker” Gunnar Ekelöfs Samlade dikter i två
volymer, det är fantastiskt kul. Det har sedan tidigare gått att läsa Ekelöf i
pocket, och så småningom lär också den här utgåvan finnas i den formen. För är
det nödvändigt med kommentarerna? Ja, det går ju att läsa honom utan dem, men
vill man förstå – vad nu ett sådant ord har med saken att göra – då är de
oundgängliga. Det är också kul att se originalomslagen till böckerna, samt
upplysningen om upplagans storlek. Att de på 60-talet rutinmässigt trycktes i 5
320 exemplar kan få en att undra hur många som i dagsläget trycks av, säg Johan
Jönsons böcker. Non serviam trycktes endast i 1 650 exemplar: en av dem har
jag.
Även om jag var
trött på Ekelöf redan innan jag hade börjat läsa honom är det en författare jag
aldrig blir färdig med. Han är både spontan och efterklok, och det finns något
hos honom som gör honom tillgänglig även när han är som mest intrikat, att det
går att spåra fram både busfröet och bildningsmönstergossen. Han har lika nära
till fjanteriet som till allvaret.
I Olof
Lagercrantz biografi om honom, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma,
berättades om att Ekelöf ständigt bar keps inomhus, att det fick honom att
likna någon som alltid var på väg någonstans bort, som aldrig var fullständigt
närvarande eller kvar, alltid redo att ge sig av. På något sätt säger det mig
mer om honom än diktanalyserna kan göra, även när de är så precisa som
exempelvis Olssons är här, när han lägger ut texten kring den erotiska mystiken
i diwan-diktningen på 60-talet. Och det är svårt att inte dela Olssons
slutsatser: ”Ingen kunde vara så hänsynslöst och underbart självupptagen som
Ekelöf, och ingen kunde vara så intim med det främmande.”
Trasigheten
förstärks genom de fyra essäerna som kuriöst nog bildar appendix nummer två
till den andra boken. För även om som sagt en del dikter saknas finns ett
relativt utförligt urval dikter som Ekelöf tillfogade senare upplagor av tidiga
diktsamlingar. Essäerna motiveras möjligen av att de bildar Ekelöfs estetiska
programförklaringar, det närmaste en poetik han kom, om man inte ser det
successiva diktskrivandet som tillräckliga i sin estetik. ”En outsiders väg”
inleds ju med den tydligast tänkbara förklaringen: ”Många människor är födda i
brist och få i överflöd. De förra avundas de senare och de senare vill inte
byta.” Annars är det påtagligt, för att inte säga suspekt, att han känner sig
så föranledd att ta avstånd från T.S. Eliot.
Vad kan man då
lära sig av Ekelöf? Att alla vägar bär dit, det visste jag ju sedan innan. Det
är fortfarande så att ”Eufori” är kanske den enskilt bästa dikten på svenska:
den är så enkel, så omedelbar. Det är en så förtrollande bra dikt, bara. Den
får också ytterligare resonans genom den något senare skrivna ”Resenär”, där
två korta fyraradiga strofer både komprimerar och utvecklar tematiken från den
äldre dikten. Men här finns många favoritdikter, både nya och gamla. I Om
hösten finns en svit om sömnlöshet som jag nog inte fastnat för tidigare.
Men favoritdikt:
det är ju ett vanskligt begrepp, för i varje bok finns något att fastna för, en
ny dikt som går rätt in i mig. Ja, till och med i böcker som jag är relativt
sval inför, som Strountes och En Mölna-elegi. Inledningen till Strountes,
”Arsione”, skriver Olsson fint om i förordet (han har skrivit fint om den
förut). Det märkliga är den där kontakten, det som jag kallar ”går rätt in i
mig”, vilket ju bara låter flummigt. Det är ett under.
Det går ändå att
följa ett spår här, hur Ekelöf på ett sätt rör sig från ungdomlig romantik, via
mellanårens … ja, experiment, språkliga laborationer, gytter … till ålderdomens
romantik. Det är ändå en mänsklig rörelse, där Ekelöf under det sena 60-talet
blir en förlöst kärlekspoet, och att det i de tre sista diktsamlingarna finns
åtskilligt av en förnyad romantik. Det är dumt att förminska, för alla är något
mer än de fördomar de alstrar, de förutfattade meningarna som behäftar deras alster.
Man kan fråga sig
om det är modernism eller tradition. En gagnlös fråga. Skriver han prosadikt är
den i sig obekväm med formen, tar andra vägar. Den långa gungande rytmen hittar
han fram till redan i sin tredje bok, ”Sorgen och stjärnan”, med den tiosidiga
”Sångarens sång”, en helt fantastisk växelsång om drömmarna och själen och om
”vemod, det mildaste modet”. En dikt som speglas av den senare och kanske ännu
mäktigare ”Samothrake”, för han gör ofta så, ägnar sig åt spegling, dubblering.
Han skriver om den mordiska verkligheten, om drömmen som det enda vi har, om
drömmen som halmstrået, som spindelväven. Han stelnar aldrig i någon färdig
form; de bästa författarna är just organiska, söker sig mot nya vägar hela
tiden.
