tisdag 11 december 2012

Om Täthetsteoremet, Helena Eriksson


Poesi  
Täthetsteoremet 
Helena Eriksson 
117 s. Albert Bonniers Förlag,  2012

 Jag kommer ihåg början på 90-talet då jag hade bott i Sverige i dryga tre år och skrivit min första dikt på svenska. För att fördjupa mina kunskaper eller snarare sagt insikter i den  svenska poesin, sökte jag mig till biblioteket. Inte trodde jag att jag skulle få en chock genom att stöta på en bok av Helena Eriksson under namn " En byggnad åt mig". Jag kan inte komma ihåg att det fanns särskild många krångliga ord, men konstellationen som sådant, gjorde dikterna närmast obegripliga. Men jag gav inte upp. Jag följde hennes poetiska utveckling. 1996 kom Mark som följde i samma spår. 1998 kom Tholos. 2001 Skäran och 2002 kom Stratan. Ingen annan svensk poet kan jag minnas som har haft så jämn poesi som Helena Eriksson. Hennes dikter må vara svårtydda och egendomliga. Hon förklarar aldrig sina dikter och försöker inte heller teoretisera sina skrifter. Man kan ana att hon har ett visst samband med den franska kultpoesin som kom att kallas för det postmoderna, vilket i Amerika kallades för Language poetry och vilket i Sverige vi idag kallar för språkmaterialismen. I det fallet är Helena Eriksson den mesta språkmaterialistiska poet vi har i Sverige idag. Inte konstigt att hennes poesi har vunnit internationell uppmärksamhet, och speciellt i Frankrike. Hon skriver ju enligt den franska traditionen, även om den tradiotionen har nu blivit internationell.
I denna nyutkomna diktsamling jag har framför mig nu, finns dikter av en helt annan karaktär än de förra. Jag märker en förenkling av de tidigare bastrakta svårtydda symbolerna. Jag märker en mognad, en frigörelse, där Helena Eriksson vill frigöra sig från Helena Erikssons gamla diktarjag. Och det är bra. Det tyder på en utveckling mot en kontext som resulterar i nya texter som berättar nya historier med ett nytt språk. Jag har läst denna diktsamling tre gånger på tre dagar och kommer att läsa den många gånger till. Vad är det som är så egendomligt med Helena Erikssons poesi? Engagemanget tycker jag. Hennes poesi lyckas engagera. För första gången blir jag som läsare involverad i en massa konfrontationer med orden, begreppen, bilder, rörelser, konflikter, uppskjutningar, drömmar och konflikter.
I inledningen av boken frågar hon sig om det verkligen var en varit en näktergal hon lyssnat på, eller om det är en koltrast. Vi vet att näktergalens sång är annorlunda och att näktergalen är den fågel som till skillnad från andra fåglar sjunger varierat. Hur kan då poeten ta miste på det? Kanske är detta en symbolik för något annat. Det som poeten menar är ofta något annat än vad  poeten säger.
Om de ord som expanderar och spelas in säger hon:

En ovanlig närvaro av röst som snappar upp
text, ord- intill mig, när jag lämnar raden
fångar du, fångar dina läppar
upp mina ord
Det är natt i orden: min natt i din mun
expanderar, spelas in

Att Helena Eriksson är en språkmaterialistisk poet framgår inte minst av denna dikt.

och språket, i speglarna, du följer mig
du vecklar ut det, sveper det
kring mig
knyter åt, med sidenskärpet

I Helena Erikssons dikt, kan man ge sig av mitt i samtalet:

i ett samtal utanför oss, där jag saknar kontroll
jag vet ingenting, om oss, ändå märker jag
hur min kropp ger sig av- i detta benknoteland,
i detta kaktusland- let us go-

Läsaren kan uppleva en viss fart i Helena Erikssons poesi, där mycket blir osagt och poeten egentligen vill inget annat än sakta ner och begrunda:

Låt långsamheten i rörelsen orsaka täthet.

I Helena Erikssons poesi, har texten ett eget liv och levande varelser är bokstäver, eller tvärtom. Bokstäver och ord, är levande varelser som kan fylla ett tomrum eller lämna ett tomrum efter sig:

Du är en bokstav. Jag vänder mig in i dig.
Jag låter mig andas in av dig. Du är en blick. Jag låter mig
Sugas upp av den blicken.

kan man tycka att Helena Erikssons poesi är en sorts förklaring av hennes sätt att tänka, skriva, redigera, stryka bort, skriva om, stryka över, stryka för, stryka under och förvånas över ordens magi?

Förflyttning mellan defekta teorier. En hyper-
existens, någon som aldrig ber om tillstånd. Jag
stryker mig mot reglerna, tills de faller av sig själva.
Stannar inför dina händers täthet. De sträcker sig över
bordet, mot ljuset.

Många av dagens poesiteoretiker har liknat poesin vid ett konferensbord, där hälften av det sagda ligger i vad poeten har sagt och den andra hälften fylls av läsaren. Varje läsare är unik på det sättet och just därför kan vi ha obegränsade läsningar och erfarenheter vid kollision med en text( poetisk text i detta fall eftersom ingen annan text är så koncentrerad och konsist som det poetiska). Helena Eriksson talar om mötet mellan läsande och skrivande och när regalerna faller som genom ett galler:

och ändå
är det i mörker, fast morgon egentligen
som den läsande och den skrivande möts
klamrar sig fast vid varandra

jag kunde skriva enligt direktiven
i en dröm, förberedde jag mig
men reglerna föll
som genom ett galler

I denna diktsamling har många möten skildrats, oftast med en oro, som är kännetecknande för tidsandan. Men framförallt för att det är kännetecknande för Helena Erikssons poesi. Denna oro är kanske inte så representativt och inte särskilt markant. Men det är i allra högsta grad en poetisk oro, av den sort som till exempel kunde driva Fernando Pessoa till vansinne:

eller finns där en korrespondens mellan
spelet inuti och detta nosande
den fina rörelsen
om djuret undslapp sig ett läte, en knappt
Hörbar ton.

Slut.

Sohrab Rahimi
Poet och litteraturkritiker
+46701750817






Helena Eriksson, poet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar