måndag 26 december 2011

En studie i verklighet


Maria Zennström
Hur ser ett liv ut om man inte ha tillräckligt med kärlek?
Albert Bonniers
Att läsa Maria Zennström är ingen lätt uppgift, då den inte går att kategorisera i någon speciell genre. Hon bevisar att det går att skriva en roman utan att ha för avsikt att skriva en sådan. Hon bevisar också att det går att skriva poesi utan att vilja göra det. Språket är ömsom poetiskt, ömsom berättande vackert. Hon lyckas hitta glädjen i litteraturen och poesin i vardagen. Boken är indelad i fyra olika avsnitt som påminner om Vivaldis fyra årstider.
Och den börjar med vintern. Denna hennes andra bok som vissa kritiker valt att kalla roman är bitvis storslagen läsning om människors fasor och smärtor. Men trots att boken beskriver en kris är historien inte någon snyftande svart berättelse.
Det har gått nio år sedan Maria Zennströms hyllade debut Katarinas sovjetiska upplevelser, i vilken hon laddade erfarenheter av en Sovjetvardag till förtrollande vackra ögonblickliga bilder


Hennes andra bok är minst lika innehållsförtecknande. De ryska motiven, som Maria har samlat på sig under fleråriga studier på Filmhögskolan i Moskva, upptagenheten med det visuella och sexuella och det lyriska språket, känner man igen från hennes förra bok.
Den nya boken är dock en annorlunda, dunklare "verklighetsstudie". Här engagerar sig Zennström i en inbillad närhet med sin huvudperson Maria, som i dagboksform lägger ut texten om sitt söndertrasade liv. Blicken vänds mot ett sårigt inre och prosan är mer intensiv i den här boken. Maria skriver i boken att hon har tappat lusten att berätta, att det nu handlar mer om tvång. Romanen inleds med ett starkt känsloutbrott när Maria minns två gamla kärleksrelationer, dels med den Tornedalske Ingvar, dels den ryske Sasja.
Genom den senares kärleksbrev (daterade sommaren 1985 i Moskva) körs emotionerna rakt in i väggen, och i kombination med Marias osminkade självframställan blir texten skoningslöst : "Jag känner skam över allt jag gör. Skam över mina kläder. Skam över min nakenhet. "
Efter rivstarten varvas tempot ner och texten ges svängrum att utveckla sina centrala teman: Författaren gör sitt sorgearbete över den för tidigt döda pappan och den frånvända modern, samtidigt som hon brottas med ett helt register av mentala problem. Som ett samlande och förklarande perspektiv på hennes olika nivåer av illamående träder konturerna av ett övergrepp i barndomen långsamt och försiktigt fram. På lika många olika plan som hon mår illa, söker hon kärleken. Hon lyckas inte bli en hel människa hur än hon försöker bevara sina förhållanden, vare sig till män eller till modern. Dock är det barnlösheten som är det svåraste att bära för Maria: "Jag hade velat få chansen att behandla mitt barn annorlunda.
Hon kunde och vågade hon inte när tid var. Och nu, i en ålder mellan fyrtio och femtio, märker hon att det är för sent och försöker på alla tänkbara sätt att bli gravid. I takt med att modern mot slutet av boken blir äldre och försvagas, blir hon och Maria mera försonliga mot varandra. Härmed avtar också Marias upptagenhet med att se graviditeten som en pånyttfödelse i förhållande till modern. Dessutom leder Marias ökande självförtroende och förmåga att "fixa livet" till allt större glimtar av tillfredsställelse, lycka och försoning i boken. Zennström lyckas hålla läsarens intresse vid liv genom att låta texten etablera ett rikt register av snabbt växlande och motstridiga sinnesstämningar.
Maria Zennström frigör den berättande personens ambivalens, osäkerhet och sorg från hennes person; parallellt med dennes tilltagande livsglädje ökar också textens självmedvetenhet och dess terapeutiska drivkraft börjar formuleras som en läsarkontakt i texten.
Romanen lyckas hålla det terapeutiska på avstånd. Gradvis förflyttas smärtan och svårigheterna från upplevelseplanet, till en kamp om litteraturens tillblivelse. Med detta får projektet ett lyft från det privata mot det universella. Zennströms beskrivning av människans rädslor och smärta är säkert för många läsare en tung läsning, men detta är välgörande litteratur. I slutändan handlar boken om formuleringskonsten, om förhållandet till läsaren, om hur man når ut med det svåra: Jag försöker förklara min ambivalens, säger hon. Och hon har verkligen lyckats med det stora uppdraget.