Om Athena Farrokhzad

POESI

VITSVIT

Athena Farrokhzad

 Albert Bonniers förlag

Vitsvit är en berättelse om det vitas samhälle, det vita papperet, det vitas oerhörda överrepresentation i ett mångkulturellt rike som inte vill erkänna det icke vitas närvaro. Rösterna som beskriver och riktar yttrande till diktjaget är inte anonyma. De är huvudfigurens egen familj – en mor, en far, en bror, en mormor och en morbror. Ändå gör sig vitheten påmind, och det finurliga, genomskinliga nätverk som omger personerna i detta drama.

”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition”, skriver poeten i bokens första sida. Familjen kom från ett annat land, men diktjagets mor gjorde snabbt allt för att anpassa sig till det nya landet – ”lät blekmedlet rinna genom syntaxen/På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare än en norrländsk vinter.” Diktjaget kallar detta moderns agerande för ett ”barbari”. Genom denna dikt, gestaltas också en uppenbar konflikt mellan poeten och modern, vars röst är beordrande. Boken blir en berättelse i migrationens skugga, där familjens olika röster ger olika vittnesbörd. Det blir en svårtolkad, ibland paradoxal berättelse. Diktjagets far talar med revolutionens röst, för de underkastade och hungrande. Alla röster i boken har åsikter om diktjaget (poeten) – på sätt och vis om den text som är på väg att skrivas. Vilken historia ska den förmedla? Det verkar som att poeten inte kan riktigt uttala sig fritt i den miljön eftersom var och en familjemedlem vill lägga sig i hur han skall tänka och bete sig.

Det bästa med denna diktsamling är språket, som är gediget, uttrycksfullt och personligt. Det finns även gott om metaforer och symboler.  Det vita och i något fall ”bröstmjölk” blir det nostalgiska minnet (mjölken från det lämnade landet), men också något mer komplext.”Vitsvit” är Athena Farrokhzads debutbok. Och en av bästa debutdiktsamlingar sedan Ann Jäderlunds ”Vimpelstaden”.

Sohrab Rahimi

31 december 2013

Malmö

+46701750817   

Om Versting

Rim och reson

Om Versting

Victor Estby,  Torgny Karnstedts Förlag

Victor Estby försöker med blandningen av undersökande journalistik och tonsättande akustik, kombinera fram en välfungerande harmoni som styr fram en text som med hjälp av tonsättning, blir en slående kombination.

Victor Estby har samlat alla dagsverser han under årens lopp har skrivit i diverse tidningar och tidskrifter. Det är en mångskiftande samlingsvolym med en riklig vända ämnen. Det handlar om allt från migrationsmyndigheternas utvisningspolitik, utförsäkringar ur a-kassan, bemanningsföretags anställningspolitik, till offentlig amning, flygbolagens rutiner, barnens slavarbete, det handlar om tortyr, om bombning i Afghanistan osv.

Victor Estby behandlar dagens händelser i flykten, rannsakar dem, skriver igen dem som verser. Det kan t ex handla om hemlösa. Victor Estby är målmedveten och enveten och detta gör hans författarskap till något oerhört intressant och unikt.

Man blir påmind om både Stig Dagerman och Tage Danielsson när man läser hans texter.

Den fundamentala iden bakom Victor Estbys författarskap, är solidaritet med de svaga, de utsatta.

Den mesta egenskapen hos texterna är att de är politiska. Och i en tid då politiken får allt mindre plats i de litterära kretsarna, är det beundransvärt modigt av Victor Estby att ta just den rollen.

Myndigt meddelande till en tidigare dödförklarad

 Hur kan du få det som har hänt till ämne för en kris?

Skandal är det istället om du gråter

när du kan se det hela som en ovanlig surpris,

ett äldrevårdens sagolika, ömma gudsbevis,

för inte alla får ju livet åter!”

Victor Estby är  ordrik och besitter verbala fantasier. Det är lysande rytmik i dikterna igenom.

Versting verkar som ett tidsdokument, en  historieskrivning av  samtiden

Sohrab Rahimi 0701750817

Litteraturkritiker

Om Mänskliga exempel

om ”Mänskliga exempel”

Freke Räihä

Smockadoll förlag, 2013

Sohrab Rahimi

Jag är mäkta imponerad över Freke Räihäs förmåga när jag bläddrar i Mänskliga Exempel. Det är en sådan bok jag länge velat ha. En av årets absolut mest genialiska böcker som skildrar människans psyke genom att inte nämna den, genom att i detalj beskriva fysiken, biokemin, fysiologin, genetiken, medicinen och hela läkarvetenskapen. Allt är en illusion. Det är lätt att falla i verklighetens grop och fästa sig vid statistik och faktarutor. Verkligheten finns egentligen bara i poesin, medan kalla fakta är en lögn som kväver oss. Poesin andas oss. Genom att sjunka i texten, vidgar vi vår värld och våra lungor fylls av syre som om man som läsare har levt ett helt liv med syrebrist och andningsbesvär. Och plötsligt får man här den luft man har längtat efter. Man får vingar av att läsa dessa texter.

”Anses inte heller vara ärftligt,

då avkomma betraktas som omöjlig.”

I kapitel Q66.6 beskriver poeten en annan valgusdeformitet av fötterna på det mest poetiska sättet som det går, nämligen med hjälp av biologiska termer och undersöker avvikelserna som en stämningsfull vetenskapsman:

”Ingen skall kunna köpa eller sälja med undantag av den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal. Här behövs vishet: den som har förstånd, han må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal; och dess tal är sexhundrasextiosex.”

varje siffra är självständig och oändlig

Alla extremitetsdelar som utgår från bålen.

I alla dessa åtta riktningar;

de som visar ögats längd.

Människan kan känna sig främmande och omgiven av alla paragrafer, lagar, regler och föreskrifter och siffror. Människan känner sig liten i denna värld som försöker krympa en till några siffror och lite statistik:

såsom destruktiv komprimering

du är inte ensam

såsom sömnen.

Det bästa råmaterialet vi har att tillgå är verkligheten och minnena; sade Proust. Freke Räihä ha på ett systematiskt sätt använt sig av verkligheten som en bas och har därmed skapat en journal för sin undersökning i sin betraktelse av människan som en objekt:

Defragmentering av oväsentlig information

hos en

kontinuerlig strikt funktion

från ordningstal till ordningstal

………

avkomma mellan bärare och/eller bärare och

icke bärare

kan dock utvecklas som

obalanserade.

Här var en del journalanteckningar från sjukhusrt. Freke Räihär menar att denna bok är en bok om rädslan, om rädslan att inte veta, om livets skörhet, och om att skrämmas av tanken att inte kunna räcka till som medmänniska. Han menar att denna bok samtidigt utgår från läkarjournaler och berättelser och den medicinska litteraturen osv. Författarens primära syfte har varit att förstå sin egen rädsla och samtidens rädsla inför det till synes oförklarliga och främmande. Resten kan ni gissa.

 Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

+46701750817

Den 1 december 2013

I Malmö

Slut

Freke Räihä

Om Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist

Farväl, mitt kvinnofängelse.
 Karolina Ramqvist
  Novellix, 2013

Karolina Ramqvist är ingen okänd författare. Hon är däremot en kriminalromanskrivare som här har bestämt sig att gå djupare in på självaste kärnan i det mänskliga psyket, nämligen relationer, sex, drog och kärlek. Utan att gå djupt i känslor upplever man ändå som läsare att där finns det mycket att höra om en fängslades människas vardag och hennes drömmar och önskningar, om hennes vardag och all de svårigheter som även uppstår utanför gallren. Karolina Ramqvist återspeglar och berättar så man får en djupare relation till de interna och kommer in dem närmare på livet:
VI VAR BARA FEM STYCKEN som hade fått kursen. Fem horor, mördare, och narkomaner som försökte blunda där vi satt bredvid varandra på de slitna vita plaststolar som ställts ut i en halvcirkel mitt i rummet. 
Om de internas förhållande till religion står det så här:
Religion är för dem som är rädda att hamna i helvetet. Andligheten är för oss som redan varit där.
Om samhällets rädsla för dessa kriminaliserade kvinnor säger hon så här:
Vi som satt här var kvinnor som alla var rädda för. Som de helst hade velat hålla instängda i en bur och bara slänga in lite kött till då och då. Och samtidigt var vi som alla andra. brustna hjärtan, frusna själar, åldrande ansikten, och kroppar. Vi var ju inga monster. Vi var mödrar, döttrar, systrar, flickvänner, och till och med fruar. 
Men livet går vidare, även efter att man har begått ett brott, arresterats, dömts och fängslats. Livet går vidare och så länge man lever finns det hopp, kärlek, förtvivlan, längtan och alla de andra mänskliga känslorna och tankar och relationer och komplikationer:
Livet tog inte slut bara för att de spärrade in oss här, Tyvärr. Det fanns också nya helvet en, även för oss, och jag hade just idag introducerats till ett sådant.
Karolina Ramqvists novellix måste läsas.

Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
+46701750817

Karolina Ramqvist

Fotnot:
Karolina Ramqvist, född 1976, är journalist och författare. Hon har tidigare varit chefredaktör för tidskriften Arena och skrivit för bland andra Dagens Nyheter och Bang. Den skönlitterära debuten kom 2002 med More fire. Därpå följde romanen Flickvännen (2009) som nominerades till Sveriges Radios romanpris och fick Tidningen Vi:s litteraturpris. Karolina Ramqvists senaste roman, Alltings början (2012), hyllades av både läsare och kritiker: ”Klassikervarning!” utropade Upsala Nya Tidning, ”Genialt och skitroligt” tyckte Sveriges Radios Kulturnytt medan Sydsvenskan kallade den för en”generationsroman”.

Rester från ett sekel, Nikola Madzirov

Sohrab Rahimi om Nikola Madzirovs debut på svenska

Rester från ett liv i exil

Om: ”Rester från ett annat sekel”

Nikola Madzirov

Rámus förlag, 2013

översättning: Miodrag Stankowski

Kan man vara hemlös, krigsdrabbad, invandrare, kringvandrare, ständigt vandrare, och göra poesi av det? Ja. Kan man däremot göra väldigt bra poesi av det? Hade någon frågat mig för bara några dagar sedan, hade jag sagt att sannolikheten inte skulle vara så stort. Men nu efter att ha läst Nikola Madzirovs debut på svenska, kan jag konstatera att i alla lägen handlar det om formen du använder som poet när du skriver. Poeten Nikola Madzirov har en enorm förmåga att sudda gränserna mellan vad som är poesi, vad som borde bli poesi och vad som kan ingå i den poetiska plattformen. Han har dessutom visat på en stor talang och stor kunskap om människa, historia, bild, konst och den existentiella problematiken en människa kan stå inför. Nikola Madzirov är utan tvekan en poet av internationell kaliber som kan jämföras med Adam Zagajevski, Paul Muldon och Mateja Matevski. Men den erfarenhet som Nikola Madzirov har är unik. Han har varit med om ett sönderfallet kommunistdiktatur, och han har varit med om ett inbördeskrig. Och dessa enorma upplevelser sätter sina spår igenom hela hans författarskap. För att bättre förstå en hemlös maktlös människas situation är litteraturen det bästa sättet. Och i Nikola Madzirovs poesi visas detta på ett vackert poetiskt sätt. Poeten betraktar tidens gång och ser sig själv som en del av en process, där offret och förövaren är lika mycket fördömda och där ingen dom faller, utan det hela är en sorgesymfoni över människan och historien och makten och korruptionen. Poeten försöker öppna en annan väg, en tredje där man på nytt upptäcker världen och det som är kvar utav resterna.

Vi kan inte tala om hemmet och döden. Vi kan inte tala om förutbestämda smärtor, eftersom vi är rester från ett annat sekel, eftersom ingen ännu har hittat väggen vare sig mellan oss eller också kylan i benen i lämningarna från sekler. Och vi blir tvungna att dra oss tillbaka till ensamhetens landskap. En ensamhet som till och med kan tämja vargarna i den eviga skuldens sikte.

Poeten lever mellan två sanningar. Han vacklar som en neonlampa i en tom korridor. Hans hjärta samlar på allt fler människor, eftersom dessa människor inte längre finns. Om minnets vikt i det mänskliga livet skriver han att när någon har åkt bort, kommer allting han skapat tillbaka. Så småningom utvecklas förvillelsen till övertygelse då poeten uppfattar sig som långt bort liksom en boll som missat målet och farit mot himlen. Då lever han likt en exakt termometer som är precist då man råkar kasta ett öga på den. Den jungianska föreställningen om skuggan är en medvetenhet om det ständigt pågående förvandlingen, den ständigt pågående nedbrytningen. Författaren menar här att det han försöker säga är redan sagt och att han nu väntar på vinden som en flagga som väntar vid gränsövergången. Och han vet att; en dag kommer alla skuggor att gå förbi honom. Är tiden ett begrepp som förtydligar förföljelsen eller är det ett tecken på förgänglighet? Poeten prövar på att födas på nytt som en lång visare efter midnatt och sekunderna kommer då genast att hinna ifatt honom. Författaren agerar på ett medvetet plan. Han skriver om skrivandets öde. Författaren vet att han beter sig annorlunda för han tror att han har ett särskilt uppdrag och det är att sprida orden omkring sig i syfte att expandera sig. Ur bakfickan flyger pappersbitar och far runt i hans genomskinliga rum. Obetydliga saker som han annars aldrig skulle ha gjort ifall de inte varit nedskrivna. Ett hus utan nummer, kan vara tecken på ett liv utan mening. Först när himlen (det högre livet) öppnar en möjlighet, blir vi varse vårt mål med denna färd. Himlen öppnar sig för att ordna drag i våra själar, säger poeten. Ord som blir lämnade under historiens stenar, skrifter lever än och kommer förfölja oss livet igenom även om det till synes inte finns många vittnen. Man lämnar orden under stenarna med nedgrävda skuggor på den bergskam som rymmer ekot av förfäder som inte är inskrivna i antavlan. Poeten menar också att det som vi sagt utan vittnen kommer att förfölja oss länge. Kärleken kommer dock att överleva oss. I närmaste kyrkan kommer det att talas om det i sekler, om den kärlek som kommer att överleva oss. Men döden är alltid tyst och trogen och om författaren vore död skulle alla tro honom, när han är tyst, tror han. I vissa avsnitt använder författaren sig av den nye meditativa praktiken i poesin. Hans dikter bygger nämligen på den mänskliga erfarenheten: Man borde sätta sig ner en stund och betrakta himlen i en öppen konservburk på stranden. Lugnet som vi längtar efter och som inte kan vara värt om vi inte dör. Färgen och den riktiga formen handlar om lugnet hos de döda, de som vi aldrig tog farväl av, som inte är våra. Det som syns mest, talas det minst om, likt den flamma som kastar ljus över våra ansikten. Våra empiriska erfarenheter talas det om, inte våra innersta upplevelser och förnimmelser. Ingen har hittills skrivit något traktat om ljusets rök som smälter in i natten, eller om de droppar av vax som stelnar på skorna, alla talar bara om flamman som kastar ljus över våra ansikten. Men en dag skall smärtan komma tillbaka i ryggen och under tyngden av hotellnycklarna och receptionistens misstänksamhet. En dag kommer någon att möblera om i rummen, öppna breven och lägga fram dem i datumordning istället för att sortera dem efter innehåll.

SKILD

 

Jag skilde mig själv från varje sanning om ursprungen

till trädstammarna, floderna och städerna.

Jag har ett namn som kommer att bli en gata för avsked

och ett hjärta som syns på röntgenbilder.

Jag skilde mig även från dig, moder till alla himlar

och sorglösa hus.

Nu är mitt blod en flykting som tillhör

flera själar och öppna sår.

Min gud lever i fosforn på en tändsticka,

i askan som har kvar formen av vedträet.

Jag behöver inte världskartan när jag somnar.

Nu täcker skuggan av ett veteax mitt hopp,

och mitt ord är lika värdefullt

som ett gammalt väggur som inte mäter tiden.

Jag skilde mig från mig själv, för att komma till ditt skinn

som luktar honung och vind, till ditt namn

som betyder oro som gör mig lugn,

som öppnar portarna till städerna där jag sover,

men inte lever.

Jag skilde mig från luften, vattnet, elden.

Jorden av vilken jag är skapad

är inbyggd i mitt hem.

 HanHan

Nikola Madzirov

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

+46701750817