Johannes Heldén

POESILJUSJohannes Heldén95 s. Albert Bonniers Förlag

Premissen för Johannes Heldéns åttonde diktsamling är en bilresa genom ett nattligt landskap som på samma gång tycks främmande och välkänt. I bilens irrande helljussken dyker tablåer, platser och tankar upp och blir föremål för diktjagets eftertanke. Boken öppnar med ett citat av filmmakaren Chris Marker: ”So, it sufficed to wait and the planet itself staged the working of time.” Det är ett väl valt citat, för just så känns det att vistas i Heldéns värld: man sitter där man sitter, man väntar, man iakttar det som passerar genom – eller placeras i – ens synfält.

Heldén, som i sin tidigare produktion ofta skrivit om sci fi-miljöer, låter oss driv fram  vår egen färd mellan raderna. Bokens stora format gör att det blir mycket luft på varje sida, som en karta nästan utstötande bestående av vita fläckar. Här är skribentens och läsarens förundran och förvirring det centrala: ”det finns teorier om vart man tar vägen (men hemliga) / det belysta fältet 17 sekunder efteråt”; ”evolution det mest komplexa ordet /…/ ingen är ansvarig”.

Boken kan läsas om och om igen. Det som finns är poetiken. Det som saknas är rörelsen, passionen, spänningen och ångesten.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

Oline Stig

PROSAÖVER GRÄNSENOline Stig228 s. Albert Bonniers Förlag

Oline Stigs senaste novellsamling handlar om relationer, tillit och hur man hanterar motsägande känslor och drifter.

Det bra är att Oline Stig är en skicklig hantverkare som skriver fram berättelser där saker och ting ställs på sin spets. Novellerna utforskar var gränserna går för vad som är rätt och fel? Äkta eller falskt?

Två noveller handlar  om kvinnor som antingen skriver eller har gjort det tidigare.

I ”Striptease” är det en asocial poet som närmast vanvettigt förföljer vad hon betraktar som en lyckad familj, som hon haft att göra med under sin uppväxt. I ”Sanning och konsekvens” är det en författare som helst vill vara ensam och skriva, när hon mer eller mindre våldgästas av makens vänner.

Människorna träder fram ur boken och berättar underliga sagor. Alla borde ha ett ex av den här boken.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

Lina Hagelbäck

PROSAVIOLENCIALina Hagelbäck149 s. Brombergs

Lina Hagelbäcks berättelse ”Violencia” vet mycket om språkets makt och möjligheter.Titeln säger förstås något om våldet, om det hårda och otäcka.

Berättelsens personer, Violencia och Stina, är båda poeter. Deras passion formas av bristen på balans, den enas dominans och den andras rädsla. Violencia är vulkanen, den intelligenta och den  brännande. De bor i ett gammalt hus i skogen, omgivna av författarnamn och strofer, dikter och en förhäxad ordvärld.

Stina och Violencia berättar var för sig, och två kvinnoöden framträder som har bäring på förtryck, ordning, vänskap och kärlek.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker 

Göran Sonnevi

POESIBOK UTAN NAMNGöran Sonnevi805 s. Albert Bonniers Förlag, 2013

Boken är ett samtal mellan levande och döda och ofödda som pågår. Det är en bok av det slag som poeter drömt om genom historien, en bok som tycks vilja omfatta allt.

”Bok utan namn” lyder titeln, kanske hämtad från den bok med brev kring påvedömets flytt till Avignon som Petrarca en gång gav ut under samma titel, där namnen på läsarna av politiska skäl hade kluddats ut. Hos Sonnevi däremot – det är bara en av många paradoxer; paradoxen och aporin utgör viktiga element i hans poesi – är namnen många. Kända och mindre kända, och inte minst namn på nära vänner och kollegor  flätas in i texternas växelsång: ”i boken utan namn / Också den som skrivs av / alla Alla namn”, som det heter i en gripande hommage till Birgitta Trotzig.

Och något annat vore konstigt. Om det finns två drag eller modus som karakteriserar Sonnevis poetiska författarskap, det koncentrerade och det expansiva, så förhärskas den nya boken av det senare, vars centrifugala rörelse leder till en överdådig mängd av perspektiv och teman. En kyss eller betraktandet av en gulärla är granne med ekologin, fysiken, med ekonomin och politiken, vars verkningar konkretiseras av såväl samtida frågor (Irak, Gaza, Tahrirtorget; rasism, exil och globalisering; tortyr, förtryck och revolutioner) som av de som hör till det förflutna. På ett ställe konstateras att ”den stora syntesen är inte längre möjlig”, och på ett annat att ”Analysen upplöser sig själv Det som finns kvar är rök, dimma”. Men likväl sträcker sig dikten efter att beröra, benämna och bearbeta nästan allt som har existens och realitet. Det är en fråga om ansvar.

På samma sätt tar dikten ansvar för de olika stämmor som släpps in i den. Var och en, de med namn såväl som de utan, utgör singulära, bräckliga kroppar och röster – samtidigt som de hör ihop, är sammanflätade och delar något: ”Varje ton / får sin betydelse / av den andra”, som det heter i en kortdikt, som formulerar något av en sonnevisk poetik. På denna punkt kan utopin om kanske inte en syntes men ett slags samstämmighet och solidaritet på nytt ta form, men nu med delvis religiöst klingande terminologi: ”Ska alla rösterna samlas? Till en enda klang, /en enda kör? I ett slags allförsoning”.

I en passage i slutet av boken fastställer Sonnevi att han inte är troende, men att han ändå ber, och dikterna närmar sig också, med jämna mellanrum, i sina metafysiska och etiska reflektioner, frågor om tron och det gudomliga. Lika litet som något annat kan denna aspekt av tillvaron lämnas orörd – religiösa texter utgör vid sidan av matematiska och djuptänkta arbeten (Gödel, Cantor, Chaitlin), politiska verk (Marx med flera) och, i synnerhet, litterära texter (otaliga) en återkommande referenspunkt i dikternas virvel. Dessutom är det svårt att bortse ifrån att ett kärleksbudskap med eko av Paulus bildar ett slags grundton. Att Sonnevi gör beröringen (han återkommer till det grekiska ordet hapseis) till en refräng är viktigt här. Det handlar både om den konkreta beröringen av den älskade i en smekning och om det faktum att allt levande tangerar vartannat.

Man måste dock framhålla, att den kosmiska dimensionen i Sonnevis dikter aldrig utmynnar i någon utslätande balans. Tvärtom är skillnader, konflikter, kamp, tvivel och förändring något som hela tiden uppmärksammas och som måste konfronteras. Det finns inte någon stabil eller fast punkt. Inte minst riktas detta mot det egna jaget i en självrannsakan och omprövning av synvinklar. ”Är jag överens? Aldrig helt”, utropar han således på ett ställe, och stannar flera gånger till vid att ”jag ingenting kan, ingenting vet”. Frågandet, undersökandet, prövandet är oavslutliga.

Denna öppenhet gäller även det som måste betraktas som ett genomgripande tema i ”Bok utan namn”: minnet. Detta kan inte förstås som något annat än ett arbete, en praktik, som i sig underkastas ombildning, eftersom kvalifikationerna skiftar med varje nytt ögonblick: ”Återvändande, i minnet Det som aldrig är / identiskt Alltid bearbetning, variation / Då också språnget ut i den okända framtiden / Den som inte finns, kan finnas”. Minnet och minneskonsten påverkas också av samtidens vetenskapliga och teknologiska omvandlingar – informationskulturen, bioteknologin – som tvingar oss att ställa frågan om vad människan är och kan vara.

sohrab rahimi

litteraturkritiker

Om Kennet Klemets

POESIBERÖRINGENKennet Klemets86 s. Wahlström & Widstrand

Första genomläsningen av Kennet Klemets nya diktsamling väcker en tanke – att poesin ibland har ett säreget förhållande till hastighet.

Den som vill kan läsa ”Beröringen” på några minuter. Boken består av lätta textsidor: ingen sida innehåller mer än tre rader, varje rad är sällan mer än ett par ord. Men så läser ingen vettig poesiläsare. i varje fall inte varje gång. Hen vet att läsupplevelsen lika mycket hänger på att dröja vid bokstäverna, vända på dem, ta in luften emellan, att vända tillbaka och läsa om.

En bok som ”Beröringen” bär också underförstått på en anmaning om motsatt läshastighet. Formen liksom ber dig: läs släpigare! Under läsningen tycks det också som att texten sätter igång hastighet i mer än bara sin form. Varje sida i boken består av en enskild iakttagelse, en händelse eller en bild som existerar för och i sig själv. Men som helhet gestaltar den ett processer, en kedja av händelser som tycks sträcka sig över flera år. De drygt 80 sidorna har i den bemärkelsen en nästan teleskopiskt koncentrerad tidsram.

Det är sådant som bara sker i litteraturen: detaljer som växer ut till ett monument, stora avstånd krymps till millimetrar. Texten säger det själv, mot slutet:

Ett århundrade i nuet

Solen lyser

Rakt igenom

”Beröringen” erbjuder läsaren flera läsvägar. Ingen kan sägas vara mycket mer upptrampad än någon annan. Faktum är att mönstret hade kunnat vara än mer koncentrerad och lagt mer kraft bakom varje nyansskiftning i textfragmenten.

Den läsväg som ändå leder längst i min läsning handlar om barnet – om detta att leva med ett barn, få ta del av barnets universum och följa dess framsteg.

Små kroppar med stort revir

Växer som gräs

I klart, hemlighetsfullt ljus

Utgångspunkten är förälderns blick på barnet. Här väcks de små stora frågorna (”Vem är vem? Är jag alla?”). Här iakttas kroppens försiktiga steg (”Ansiktet / I tyst maktkamp / Med handen”). Liksom litteraturen har barnets värld en alldeles egen hastighet. En sorts slow motion på högvarv.

På andra ställen höjs blicken mot det villkorade i våra liv som samhälleliga individer (”Kontrollerar luftrummet/ Ända ner i barnen”). Nej, barnets värld i ”Beröringen” är knappt något pastelluniversum av Teletubbies-snitt. Snarare är den en värld av kött och blod, av störtande känslor och latenta maktordningar.

Titt som tätt genomlyses den samtidigt av det där upphöjda mystiska ljuset. medelpunkten utgår också hela tiden från den direkta närheten, sällskapet.

Det är bokens styrka, att perspektiv tillåts brytas mot varandra, att flera nivåer existerar parallellt – att texten verkar i varierande hastighet.

sohrab rahimi¨

den 6 november 2014