Stig Sæterbakken
Osynliga händer
Pocketförlaget
Osynliga händer
Pocketförlaget
Osynliga händer har tidigare kritiserats i tidningen kulturen 2007 och fått en lysande recension: Den gången hade den kommit ut på Vertigo förlag . Och nu har den kommit ut på Pocketförlaget. Trots namnet deckare, är inte den här boken någon lättsmält bok, men det är becksvart.
Och med en berättarstil som skiljer sig från de lättsmälta kriminalromanerna man är van vid. Språket är väldigt precist och utan utsmyckningar. Huvudpersonen är en utbränd kriminalinspektör, Kristian Wold, som har i uppdrag att slutföra och stänga en ett år gammal utredning om en försvunnen 14-årig flicka.
Istället för att dra igång en förundersökning och leta material och bevis, åker han hem till flickans mamma, flera gånger under kort tid, där de dras till varandra. Den mördade flickans mamma är djupt deprimerad av sorg och saknad. De faller i armarna på varandra, håller fast vid det som förenar dem. Flickans mamma tror att Wold är den enda som bryr sig om flickans försvinnande och Wold utnyttjar hennes förtroende för att själv bedöva sitt eländiga liv för en stund.
Det här är en bok om moral, moraliskt förfall och hur långt en människa kan sjunka, för att få utlopp för ilska och vanmakt. Blir världen bättre av att man dödar någon som inte tillför annat än elände? Wold rationaliserar säkerligen sitt beteende, när han kommer på att den mördade flickan egentligen var en gnällig och otrevlig tjej.
Det förekommer sidospår till berättelsen om den försvunna flickan och om Wolds relationer. Det hänger lösa trådar i berättelsen och läsaren förväntas fylla i ganska mycket. Det fattads bitar i berättelsen som skall finnas där, bitar som skall gå att klistra ihop och ge läsaren någon form av avslut. Boken väcker tankar, som; hur långt skulle vi själva kunna gå, vad skulle vi kunna rättfärdiga?.
Wold är polis, han skall vara tryggheten själv, men väljer att tolka lagen på sitt eget sätt. Denna bok är ingen behaglig upplevelse, ingen angenäm läsning, där läsaren tvingas kämpa sig igenom den, dels på grund av dess innehåll men även på grund av det svåra hackiga språket. Osynliga händer är dock både grotesk och ömsint, gripande och upp¬rörande. 'Osynliga händer' är en hårdkokt nattsvart deckare, en roman som prövar vår förmåga att förstå.
