fredag 3 juni 2011

Om boken, Mig äger ingen av Åsa Linderborg



 Mig äger ingen


 Antal sidor: 293

Mig äger ingen är en anteckningsbok om relationen mellan författaren och hennes pappa Leif Andersson. När Åsa var fyra år lämnade hennes mamma hemmet. Hon hade träffat en annan man. Hon lämnade kvar Åsa, för att hon inte hade hjärta att ta ifrån maken Leif det vackraste han hade.   Åsa Linderborg berättar att hon har haft en pappa som älskat henne helt och hållet och en mamma som ändå fanns i närheten, några mil bort. Hon hade också en farmor och en farfar som gav henne mat, när pappas lön hade tagit slut. Dessutom hade hon en faster som tog hand om deras tvätt. Åsas pappa var alkoholist. Han tog alltid ut sin lön så fort han hade fått den. När han hade pengar, köpte han skor till sig själv och böcker till Åsa. Han drack mellanöl i veckorna, vin och sprit till helgen. Leif jobbade som härdarmästare på Metallverken i Västerås. Enligt honom själv var han Sveriges bästa härdare. Han ingen idealpappa precis. Åsa fick godis varje dag. Hon behövde inte borsta tänderna. Hon sov i samma säng som Leif tills hon hade fyllt tio. De använde inga Sängkläder, förutom några örngott som aldrig tvättades. Åsa badade en gång i veckan, hemma hos sin faster. De levde i fattigdom. Det blev aldrig några utflykter. Inte heller några julklappar. Pappan sålde Åsas cykel för att få pengar till öl. I tonåren sökte sig Åsa till sin mamma och hennes nya familj. Hon tog också sin mammas efternamn, blev politiskt aktiv och undvek sin pappa.
 Åsa söker sig till sin pappa när hon själv har fått barn. Då återuppstår nya band mellan henne och pappan. Han som brukade kalla Åsa för jäntan, kallar nu Åsas dotter för jäntan. Han säger att han är stolt över henne. De träffas med jämna mellanrum. Han har alltid någon liten present till barnbarnet. Åsa ger henne pengar, som hon gömmer i en bok eller ett vykort. Leif har blivit av med sitt jobb. Han förstår att han aldrig kan få något jobb igen. När Åsa skall ha disputationsmiddag på universitetet, bjuder hon inte sin pappa, för hon skäms för honom. Han förstår detta. Han skickar blommor och kort. Några veckor senare blir Åsa kontaktad av myndigheterna. De har hittat Leif, död på sitt rum. Obduktionen visar att han har dött på grund av lungödem. När pappan dör, förstår Åsa hur mycket hon älskat sin pappa. Hon förstår att det har varit så mycket som aldrig blivit sagt, att hon aldrig fått honom att förstå att han trots allt varit en bra pappa.


När pappa fick lön gick han till banken och tog ut alla pengar på en gång. Han räknade sedlarna två gånger innan han stoppade ner dem i plånboken och förmanade mig att inte tala om för någon hur mycket det var.( sid. 71)

Åsas pappa var alkoholist. Alkohol var dyr och eftersom pappan drack varje dag, räckte inte lönen till annat än alkohol. Åsa berättar också att hennes pappa aldrig berättade för någon hur mycket han tjänade. Pappan drack upp alla pengarna. Han sålde till och med Åsas cykel för att få pengar till ölen. På vardagarna åt de mat hos farfar och farmor. Pappan sparade på det sättet, pengar till ännu mer alkohol. Pappan ville inte att någon skulle veta hur mycket pengar han tjänade eller hur mycket han ägde, för då kunde pengarna gå åt annat än alkohol. Han ville förvara dem närmast kroppen, i plånboken, för han ville veta hur mycket alkohol han kunde köpa för pengarna.


När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och pappa svarade blygt. Han hade inget att klaga på. Här fanns också en rädsla. För honom representerade dagispersonalen myndigheterna, de var förlängningen av överheten. ( sid. 125 )

Vi har läst i olika delar av boken om Leifs rädsla för att bli arresterad. Han anser sig vara kommunist. Leif säger att socialdemokrater arresterar kommunister och sätter dem i fängelse. Därför skriver han inte under några papper med röd penna. Han är inte medlem i något parti och diskuterar aldrig politik med någon annan än Åsa. Leif drömmer om en kommunistisk stat där det finns rättvisa. Han ser sin fattigdom som ett straff. Han säger att hårt arbete är hans straff, för att han är fattig. Hans rädsla för myndigheten tar sig uttryck i att han aldrig är engagerad i några föreningar. Den enda kontakt han har med omvärlden tycks vara hans arbetskamrater som han träffar på jobbet. Men trots rädslan och misstron, verkar han ändå ha respekt för myndigheter och tilltro, för han har inget annat val. Det verkar som att han vägrar delta i några diskussioner för han anser sig ha för dåliga kunskaper i många ämnen, vilket han aldrig frivilligt erkänner.




(c) Sohrab Rahimi
+46701750817