Historietterna
- Kristian Carlsson
-Trombone, 2012
- Kristian Carlsson
-Trombone, 2012
Bokförlaget Trombone känner jag sedan gammalt för sin
satsning på de små böckerna. Kristian Carlsson däremot minns jag för hans stora
tjocka otympliga böcker . Inte för att hans skrivande på något sätt skulle bli
mindre intressant. Tvärtom. Han kan skriva båda små och stora böcker. Men den
här gången har han gjort det som många poeter skulle ha undvikit. Att övergå
till prosastycke som inte liknar någonting. Där ser jag en risk. Och en
utmaning.
Kristian Carlsson vill skriva små historier. Han kallar de historietter. Kristian Carlsson är poet. Här skriver han prosa. Han vill inte kalla de historier. Han kallar de historietter. Det är en överraskande glatt prosa han skriver. I ena scenen står Charlie Chaplin vid sidan av helan och halvan, för att i nästa scen, ge plats åt Freud och ljung på båten till USA.
Att överraska läsaren med nya namn och nya handlingar mitt i en historiett i mitten av en historia, är Kristian Carlssons metod i den här boken, en metod som ofta återkommer. Men varför vill han överraska?! Jag är ju van vid att se honom som poet. Här är han poeten som skriver prosa. Och det är bra. Han kan variera i form, lika mycket som han varierar i tanke, bild, mönster, berättelse, ton, läge, dialekt och didaktik. Han gör mig förvirrad i sitt försök att måla en brokig tavla med många parallella världar. Och det är kanske bra. Det är kanske hans mening. Men om inte förvirringen leder mig till en större insikt, riskerar jag att hamna i vansinne. Om en historias uppgift är att berätta, har Kristian Carlssons historietter till uppgift att måla, beskriva, öppna, glänsa, dansa, vira runt, peka, packa, överraska, utmana, skrämma, och inte minst leka med läsarena tankar:
Kristian Carlsson vill skriva små historier. Han kallar de historietter. Kristian Carlsson är poet. Här skriver han prosa. Han vill inte kalla de historier. Han kallar de historietter. Det är en överraskande glatt prosa han skriver. I ena scenen står Charlie Chaplin vid sidan av helan och halvan, för att i nästa scen, ge plats åt Freud och ljung på båten till USA.
Att överraska läsaren med nya namn och nya handlingar mitt i en historiett i mitten av en historia, är Kristian Carlssons metod i den här boken, en metod som ofta återkommer. Men varför vill han överraska?! Jag är ju van vid att se honom som poet. Här är han poeten som skriver prosa. Och det är bra. Han kan variera i form, lika mycket som han varierar i tanke, bild, mönster, berättelse, ton, läge, dialekt och didaktik. Han gör mig förvirrad i sitt försök att måla en brokig tavla med många parallella världar. Och det är kanske bra. Det är kanske hans mening. Men om inte förvirringen leder mig till en större insikt, riskerar jag att hamna i vansinne. Om en historias uppgift är att berätta, har Kristian Carlssons historietter till uppgift att måla, beskriva, öppna, glänsa, dansa, vira runt, peka, packa, överraska, utmana, skrämma, och inte minst leka med läsarena tankar:
"Tragedi handlar om timing. Att det inte blir roligare än man gör det till är tragiskt. "
" Det som man förlorar i samvete tar man igen på skratt. Det som man förlorar i tid hinner man ikapp på lek. Alla ojämnheter är klockrena."
I Sidan 47 i boken hittar jag en mening som berättar för mig, meningen om Kristians skrivande:
" Att vi föds med sömnförmågan som främsta egenskap säger mycket om drömmarna".
Han skriver för att han vill fortsätta drömma. Det ser han till sin främsta författaruppgift. Drömmande är att skriva. Att skriva är en dröm; en främsta uppgift för en författare, en drömmare, en som inte vill ge upp. En som vill fortsätta skapa. Styrkan hämtar han från drömmen.
Sohrab Rahimi
22 nov 2012
Malmö
+46701750817
