När formen vill stadga poeten

Helena Österlund
Ordet och färgerna
Albert Bonniers

Ordet: blev, är, ska och färgerna: rött,svart,vitt är en bra sammanfattning av innehållet i denna diktsamling som utan tvekan talar om en skapare. Och skaparen är ingen mindre än Helena Österlund som i dessa rader visar; att hon har kommit för att stanna. Varför ordet kommer först, kan liknas vid de heliga skrifterna; det gamla testamentet. Här gör poeten ett medvetet val. Hon vill här likna boken vid en bibel. Detta blir poetens egen bibel, det är hennes och det är allas. Läsaren kan känna sig delaktig, i det som händer och sker; och till skillnad från gamla och nya testamentet, står Jaget i centrum.

Skapelseberättelsen byter plats med en skapelseprocess. Att ständigt hitta sig själv och utforska i sitt inre. Poeten tittar både inåt och utåt; men det är hela tiden en uppmärksamhet mot ifrågasättandet. Istället för att i de gamla heliga skrifterna konstatera och rekvirera, öppnar hon upp för en lek med fantasin.

Här ser sig poeten som en del av en helhet, men också som samtidigt en helhet som genom att upprepa och tampas med och genom sitt upprepade jag, blir till en stark och envis jag, som inte vill vika undan. Poeten är en skapare som också är skapad. Platsen i dikten kan vara orden. Men det kan också hända att skaparen här går vilse i orden, för att bättre kunna hitta tillbaka, tillbaka till sig själv och självet är i det här fallet inget annat än orden som här liknas vid snöflingor:

Det började med snö
Det var snö
Jag var inte snö
Jag var i snö

Att bläddra i denna bok, är inte som att bläddra i vilken bok som helst. Upprepade ord som gör det hela till en rimmande diktsamling, räddar boken från entonighet och sömnigt betraktande. Det estetiska är mer formalistiskt. Som dikten skrivs kan man ta ansatsen att poeten vill få läsaren att lägga märke till ordens tyngd och dess konstnärliga form, till en sorts lek, fast på allvar, som inte leder till några tankeutbyten eller avgöranden och kanske för den delen ingen bildframställan som vid en traditionell återberättad samlingsvolym.

Om läsaren skulle läsa hela boken i sträck skulle det bli en yrsel av virrvarr. Men vid ett periodisk läsande kan man lära sig uppskatta historieberättarens ansatser där hon visar att poesin kan vara allt utan att det för den skull skall föreställa synnerligen udda högstämda associationsbanor. Helena Österlund visar vägen; även om den kan stundtals vara dimmig och svårbestigen:

jag vet inte vad jag skall göra
jag är så väldigt liten
jag vet inte vad jag skall göra
jag hör mitt hjärta slå

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/6386-litteratur-helena-oesterlund-ordet-och-faergerna