Lundbergs poesi är ofta genomträngd av en stark nukänsla av dagbokskaraktär. Detaljer och formuleringar kommer igen, men inte som upprepningar, utan som strukturerande och rituella inslag i ofta närmast visionära helheter.
Den nya diktsamlingen, ”Min kropp lyser vit”, som ”utspelar sig under ett par intensiva påskdagar i Malmö”, stämmer väl med denna allmänna beskrivning. Med orden ”allt är i allt” – kanske en anspelning på Ekelöfs dikt ”Eufori”, som innehåller samma formulering – ger han den träffande formeln för denna vittfamnande, både spretande och glödhett koncentrerade poesi, som här utvecklas till ett slags flerskiktat passionsdrama i lyrisk form.
I denna bredradigt flödande poesi är allt på glid – synvinklar, identiteter, relationer, tidsplan. Åtskilligt handlar om dikten, om hur den ska kunna innehålla allt: ”Jag skriver den här dikten och hoppas att jag kan pressa samman / all oro och kärlek till en enda diktrad, gnistrande som salt eller diamant”. I själva verket kan man säga att försöken att skapa den totala dikten närmast blir en religiöst färgad strävan, sammansmält eller parallell med längtan att nå det gudomliga. Och eftersom dikten aldrig når fram, och eftersom mycket av texten går ut på att redovisa själva mödan med den, blir den förstås betydligt mer mångordig än det efterlängtat gnistrande koncentratet. Men å andra sidan blir det i stället en dikt full av temperament, vånda och närhet som också plötsligt kan tätna i den mest oväntade precision: ”varför kan jag inte beskriva dig som en solreflex / mot ett fönster på en internationell flygplats, medan alla röster sorlar / omkring en”.
Diktsviten blir på det sättet ett slags ofullkomlighetens rastlösa, aldrig realiserade (och aldrig realiserbara) dröm om fullkomlighet. Här finns ett du, här finns en kvinna ur det förflutna, här finns bibliska referenser till Libanons cedrar och till nattvarden. Återkommande konstanter är visionen av en kristuslik vithet och bönen ”Herre, förbarma dig”, som också får avsluta hela diktsviten. Andra i Lundbergs poesi välbekanta inslag är rum och dörrar; där uppstår en spänning mellan avskärmning och öppenhet som korresponderar med disharmonin mellan det jordiskt lokala och det gudomligt universella.
I grunden för dikterna finns minnet av en jordisk kärleksrelation som på olika sätt får sin andliga impregnering. Jaget, geografiskt Malmöförankrat, minns, längtar och rör sig i oroliga monologer med passager av stor och sakral stillhet: ”Denna kristuslika vithet, som ett blommande körsbärsträd / en enda blank mening som nu uppgår i alla de andra bara / för att andas ut; kommer du nu, är det en annan slags skugga”.
Det finns alltid saker att ifrågasätta i Lundbergs poesi – i det här fallet exempelvis själva uppbyggnaden av diktsviten med dess nyckfulla numrering av somliga dikter eller den till synes slumpmässiga radbrytningen, som gör att de långa raderna rytmiskt kan förlora stadgan och bli trasig prosa. Och ändå: på ett paradoxalt sätt förmår Lundberg att göra ojämnheten och splittringen till ett fungerande poetiskt instrument för den hängivna längtan efter det ouppnåeliga.
Sohrab Rahimilitteraturkritiker0701750817
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar