7 Iranska poeter

Det vore inte överdrivet att påstå att det var på 80-talet som det största språnget i den moderna persiska poesin ägde rum. De kvinnliga poeterna var tongivande, det var de som var mest nydanande och utvecklade det modernistiska arvet. Vi har valt ut några poeter som smakprov på modern iransk poesi. ( Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson)

alt

Azita Ghahreman

Azita Ghahreman föddes 1962 i staden Mashhad. Hon har bott i Sverige sedan 2006. Hon har gett ut fyra diktsamlingar i Iran och 2009 kom de även ut i svensk översättning i en samlad volym på Smockadoll förlag. Hennes tredje bok, "Att glömma är en enkel ceremoni", nominerades till årets bästa bok i Iran 2002. De två första dikterna i urvalet är hämtade ur den samlingen och den sista ur "Höstens skulpturer" från 1996.



Blå

ingen minns henne nuförtiden -
alla torgets violer är likadana
ständigt träder tidens lag korrekt i kraft
stenarna kastas
repen hämtas
båten ljuder
och man ropar ut de landsförvisades namn
att glömma är en enkel ceremoni
lite sorgsen
men när ritualen är över har vi alla blivit förlåtna
och våra fingrar har fått himlens färg -
bödel liksom kung och clown
och även den som i en lång gränd förälskat sig
i någon som inte hann ända fram
man har använt sig av en enkel lag ur geografiboken
och barnen kan den utantill:
alla vattendrag rinner ut i havet.


1999

Jag började

det återstår inte så lång tid innan livet går minus
havet samlas i en ring
slingrar sig runt mina fingrar
sommaren kommer
och måttas upp i skummet
ljusen väver mig långsamt
nu är jag en lila punkt
i början av en dikt
en glad himmel som får färg
vrider runt och förlorar sitt ansikte
för att likna dig
det var som om den slöt sina ögon
och öppnade dem igen
punkter och linjer blev fullständiga
de gick, du kom
dörren stängdes långsamt
havet lade sig bakom orden
livet hade gått
jag skulle ha min början och mitt namn var du.



Med din röda ros

med din röda ros måste du först
passera de svartskjortade
och trottoarens slitna fanor,
det finns ingen annan väg
kom ner
med din röda ros
färdas genom
linjer och paragrafer
mot papprets vänstra hörn
sväng av mot mina minnen
möt mig
i ett gult gammalt hus
med gnisslande dörrar
och falluckor täckta av murgröna och gräs;
töjda och förvanskade viskningar
är tingens damm,
årens vemodiga hölje
över skräcken
kom, kom hit
i skymundan
med din röda ros
och peka ut
paradisets port.

Jila Mossaed

altJila Mossaed föddes 1948 i Teheran. När hon kom till Sverige 1986 hade hon ett författarskap med två romaner och fem diktsamlingar på persiska bakom sig. Hennes första bok på svenska publicerades 1997. Dikten är hämtad ur "Minnets flyktiga gaseller" från 1986.

Böcker utgivna på svenska:
Månen och den eviga kon, 1997
Sju vilda oceaner, 2000
Under floden ligger en kudde, 2005
Varje natt kysser jag markens fötter, 2009


Dikter från sjukhuset

Om natten
glömmer vi ibland
sjukhuset
de gamla sorgerna
förlorar färg
och jag
står inför orden
den döda vintern
väljer oss
jag känner till hållplatserna
en lastbil
tömmer sin last i havet
servitriserna diskar endast knivarna
havet är dunkelt
och fönstret ger dåligt skydd
den jourhavande sjuksköterskan
läser årets bästa roman
Vi springer ut på balkongen
i likadana kläder
våra bröder
har gått ut i öknen
och dricker beskt te
tillsammans
i ett av nattens hörn
I kläder av sår
tar vi oss fram till tidningen
Jag drar för gardinerna
och sakernas vintriga lugn
fyller rummet
sjuksköterskorna bär lugnets doft
sjuksköterskorna doftar säkerhet och sömn
ett vilset tåg
kastar sig
ut i okända dalar
sommarträden
står vakna hela natten
vi flydde från fönstret
det feta havet
låg bredvid oss
och småbåtarna
lutade sig mot oss
gråten hördes
och jag återvände till din dröm
tänk om vi en dag
skulle få ett litet meddelande från havet
då hade jag gått tusen gånger om dagen
längs samma långa, händelselösa gata
tills förlorade bröder
återvänder hem
och de hemmastadda de gamla de handikappade
rusar ut på gatan
för att se dem
de sätter in vasen
i rummet
blommorna dog igår kväll
jag hörde hela kvällen
dödens lugna rörelser
i de gröna kapillärerna
de byter rum åt mig
blommorna flyr mitt minne
jag minns enbart en färg
under alla den sollösa vinterns
långa timmar
kunde jag springa ner till
ner till den isiga övertygelsens flod
du förlåter min hud
och kärleken
överbryggar våra händer.


2.

Det finns ingen sol
de isiga planeterna
flyter över en död himmel
stjärnorna
tillbringar natten
på sjukhuset
vi lämnar över
orden till dem
så att de skickar skelett
till spegelrummen
planeterna
doftar vapen
planeterna
doftar hav
när planeterna når fram
är alla stolar upptagna
ett tåg stannar vid fönstret
efter många års försening
de små lamporna släcks
planeten lämnar rummet
jag tar med mig stolarna
ut i öknen
och alla båtarna
drunknar
i ensamhetens fräna doft.



Nazanin Nezamshahidi

altNazanin Nezamshahidi (1955-2005) föddes i staden Mashhad. Hon hann ge ut tre diktsamlingar, som alla väckte stor uppmärksamhet i iransk media. Dikterna är hämtade ur debuten "Tänd månen ännu en gång" från 1989.




Dagen anländer

När gryningen anländer
är natten liten
sträcker ut sin kropp
som en svart katt
över det öde plåttaket
sen tar han ett skutt
mot grannens vägg
när morgonen anländer
förnyar en fågel
melodin i sin sång
sen flyger hon sin väg
och längre fram
följer kattens ögon
flygets linje
över himlen
dagen har anlänt.


(April 1989)


SOMMARREGN

Sommaren hör att telefonen ringer
detta är regnets ursprung
jag står under din molniga röst
jag har blivit hes och har en sommar intill mig

telefonen ringer
färgerna rör sig kring siffrorna
telefonluren är mulen
regnets doft omsluter fingrarna som en ring
jag böjer mig över din röst
regnet fuktar min strupe

längs trådar lika svarta och långa som saknaden
kysser jag din röst
och plötsligt
ställer en sommar sig ute i regnet.



Svart drake

Varken ljud eller ljus
huset är tyst och nedsläckt
telefonens sladd och knappar
är en svart drake
luren tar en tupplur
den glömda signalens cirklar
uppringningen som innebär gryning för dagen
och som föser ut
kärlekens vågor
längsmed livet
mot tidens ände
huset är tyst
den svarta draken
har lagt sig
över dagen.

Tahere Saffarzadeh

altTahereh Saffarzadeh (1937-2008) föddes i staden Sirjan. Hon var författare, översättare och universitetslektor, och publicerade ett stort antal böcker.



Lejon som leker med silverkanoner

De väcker mig varenda natt
jag menar de steniga lejonen framför huset
jag är projektilbanan för deras kanoner av sten
kanonkulorna är silvriga
och deras andetag är höga som skrik
jag är rädd för deras klor
de klor som ger eld
mot mitt bröst har mitt huvud nått tvivlets yttersta gräns
vilken varm och fuktig bris kommer att rena min hud?
Läkarna frågar igen
vad har du tänkt på under dagen?

*

men jag menar bara att
lejonen
inte behöver blänga så ilsket på mig
eller ens bry sig om mig
jag som varje kväll skuttar
upp till mig och stänger fönstren
och pryder dörren med låset



nyheten från alla dessa år

min altan är lika bred som
en grav
gjord av sol och jord
Jag sitter lika bred
som en grav
och väntar på att
en förbipasserandes hand
ska ta vid där mina händer slutar
och låsa upp dörren
jag hör trötta steg
en klockas vassa surr

från trappstegens djup
kommer en gäst för att säga
att vädret blir tråkigt idag igen
att vädret blir dåligt idag igen

*

i den stillsamma tystnaden
uthärdar mina vänner
sorgen över årens nyheter
och trappstegets strider
idag är det tråkigt väder igen
idag är det dåligt väder igen

Fereshteh Sari

altFereshteh Sari föddes 1956 i Teheran. Hon har utbildat sig inom datorvetenskap och rysk litteratur. Hon har skrivit ett stort antal böcker, både romaner och dikter. Dikten är hämtad ur debuten "Tystnadens eko" från 1988.



*

Jag vilar bakom böckerna
och världskartan.
flugan på kartan
pekar som en pil mot en stad
en kvinna i fönstret
vinkar mot det osynliga
kanske får jag reda på hennes namn
i kvällstidningen.
barnen sover
och stjärnorna
minskar i antal
kanske kan barnens namn
blåsas bort
från nyhetssidorna
som begravningsaska.

jag orkar inte vila mitt huvud
på en kudde täckt av jordens skrik
åh, du lugna blick!
eldar härjar
mellan böcker och karta

och blodet
är så färskt att det droppar.


(1988)



Roya Tafti

altRoya Tafti föddes 1966 i Yazd. Hon har utbildat sig till civilingenjör inom elektronik. Hon debuterade som poet 1997, och nästan ett helt decennium senare vann hon med sin andra bok Parvin Etesami-priset. Dikten är hämtad ur debuten "skuggan innanför huden" från 1999.


utan orientering

Minnena ställer jag i kylskåpet
det är inte mitt jobb
titta!
lager på lager får mina händer tag på
för att intill sakerna som avslöjar elektriciteten
leta efter dikten
branddoften stegras
Du säger att det är det frysta köttets fel
jag tvivlar med säkerhet på lökar utan riktning
titta!
de lägger huden någon annanstans!


(1999)






Roya Zarrin


altRoya Zarrin föddes 1972 i provinsen Lorestan. För sin tredje diktsamling, "Jag vill svälja mina barn", vann hon 2008 "The Khorshidprize". Dikterna är hämtade ur den samlingen.





***

jag har glömt bort att jag är poet
jag har glömt bort att världen inte lyder mig
jag hatar rösten från den fågel som inte finns i min hals
jag hatar poetens röst som skjuter iväg som en svala
jag hatar den värld som inte är fylld av honfåglars sång

du finns inte
jag hatar att inte finnas till
jag hatar att jag i din närvaro
uppnår dubbel saknad

du finns inte
och spåren efter de oroliga trädens skrik
och spåren efter många träds skrik sträcker sig längs fåglarnas stråk

du finns inte
och varför är
egentligen luften
alltid full av fjädrar från de utrotningshotade hökarna?



***

V vatten vattenkvarn
först till kvarn
se allt skelettdamm som fastnat i vårt hår
som om vi glömt bort att världen inte lyder oss
då är det inte så konstigt att vi har så många önskemål

jag vet inte varifrån jag hört att inget intresse är på måfå
jag vet inte hur länge man har tvättat våra minnen och hängt upp dem på linan.
skriften säger: det är inte på måfå som minnet flyr undan
sorgens ständiga överflöd
och det ingår i skriften att vi tusen gånger måste formulera »botgöringen»
och tusen gånger använda andra synonymer; botgöring, glädje och ikoner
botgöringen är de glada människornas ansikte
med många önskningar kvar
i sitt minnes mönster
skriften säger att vi egentligen är lika olika som alla händelser
som äger rum i stadens gränder
åh vad jag hatar nattens gränder och alla mitt hårs färgpatroner
under den ofullbordade smekningens njutning

kom så går vi
låt oss slingra in oss i oss själva
och falla ner tillsammans med tunnelbanans rulltrappa.