Om Freke Räihäs senaste diktsamling

Sohrab Rahimi
Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans
Freke Räihä
668 förlag , 2011

Freke Räihäs bok är ett rekviem över det alltjämt levande, det är en historia över ett liv i skärvor, som författaren försöker klistra ihop till en historia som vill påminna om ett liv, ett liv som vill vara så komplett som möjligt, lik en fiktion som kallas verklighet, där poeten försöker ge råd till läsaren och han kallar det:

” GOTT RÅD TILL ENVAR”

Älska bara
med skuggan av ditt tvivel
rivande flikar från din hud
ersätt dem med fibertejp
ärra dig när du dricker
det är lätt att skala en lök, och stoppa en pipa
desto svårare att hålla en min
även om den är äkta
helveten blomstrar och
vissnar omvartannat

Språket i boken är rent, flytande, bitvis våldsamt, bitvis intetsägande, men alltid som en skiss över en förlorad ungdom. För mig är Freke Räihä en språkkonstnär som döljer sig bakom en vetenskapsmans filosofiska kontemplationer, en man som vill upptäcka skuggorna, som vill upptäcka ensamheten, men inser att ensamheten är lämnad åt öde land. Han inser att även ensamheten kan vara en myt. Är vi någonsin ensamma? Hur mycket han än försöker, tycks han ständigt återvända till samma plats och samma öde, till samma poesis kärna, där det väsentliga är njutningen av självaste skrivandet, eller snarare letandet efter njutningen efter skrivandet, i en värld som alltmer tycks ägna sig åt det perifera, en värld där den mest väsentliga och största meningen, får allt mindre plats och allt mindre uppmärksamhet, därför att maktens arkitektur, tvingar orden till lydnad. Men poeten vill hellre vara olydig och eländig, än lydig och glad. Framgången verkar vara det som en ung författare strävar efter. Där framgången är ett mål kan man låtsas köpa lycka eller tillreda själv i köket. Och poeten frågar sig vad ett lyckat recept på ett framgångsrikt ensamstående kan tyckas vara:

7,1 cl Ikonerna vittrar
1,0 cl Galla från strupen
Rörs hårt med is.
Garnera med en oliv.

Som Freke Räihä själv påstår, bär han med sig positionens immanenta självförakt. Han är en avgrundsdjup brunn av kött och sol saltat. Det säger mycket om en poet, som ämnar upptäcka orden och världen på nytt, genom nya ögon. Hans poesi är nydanande och hans ångest glänser av humor och glädje, ett vemod som luktar ett starkt självförtroende och ett hopp om en värld som är möjlig, om än i orden. Och poeten har byggt sig ett starkt bo i detta samfund. Hans intertextuella funderingar gömmer sig mästerligt i det textuella vindlande rodret som enligt honom kallas möten med DU:et, ett Du som är självaste texten, där varat äger rum, där skrivande är en tillblivelse som upprepar sig om och om igen.

Freke Räihä