Recension
Den ofrånkomliga resan (diktsamling)
Sorhab Rahimi,
Smockadoll förlag, 2012
Kan
poesi översättas med absolut gehör, ens av sin egen upphovsman? Den frågan söker
mig när jag läser den Malmöbaserade poeten Sorhab Rahimis senaste diktsamling Den ofrånkomliga resan. En samling där
Rahimi själv översatt sina dikter från originalspråket persiska till svenska.
Boken utkom på förlaget Smockadoll i höstas, där även Rahimis alltför lite
uppmärksammade dagboksskildring Krigsbibliotekarien
gavs ut året innan. Gällande det absoluta gehöret är svaret förmodligen nej,
och det är kanske inte heller översättarens uppgift att transkribera varje enskilt
ord till dess exakta semantiska motsvarighet, i synnerhet inte när det gäller poesi.
Uppgiften blir snarare att göra en så nära tydning som möjligt, med förbehållet
att en del rader kanske är oöversättliga, och dikten därför kan komma att få en
innebörd skild från den ursprungliga. För även om strävan efter mesta möjliga
kongruens finns där rymmer olika språk olika slags betydelser,
bildkonnotationer och syntaktiska begränsningar, eller möjligheter. Sorhab Rahimi,
som ursprungligen kommer från i Iran, men gick i exil på åttiotalet och alltsedan
dess har bott i Sverige, debuterade 1995 på persiska med boken Khanah yi khabha (Drömmarnas hus) på Amozeesh förlag. Den ofrånkomliga resan är hans andra bok översatt till svenska och han
har tillsammans med en annan iransk exilpoet, Azita Ghareman, översatt Tomas
Tranströmer till persiska. Rahimi är således tvåspråkig, men säger själv i bokens
efterord, som är väl värt att läsa, att ”om persiskan är poesi så är svenskan
prosa”. Det finns, upplever jag, ett sorts dualistiskt tillstånd här, både hos poeten
och i dennes dikter, som denne alldeles uppenbart är medveten om, och använder
sig av. Liksom tar spjärn emot för att kasta sig ut, till någonting annat som
inte nödvändigtvis ger svar eller upplösning, men blir en spegel för det egna
jaget att undersöka sig i. Som i dikten I
rummets vakuum:
//
I rummets vakuum
har jag stirrat
på de döda rörliga bilderna
och rummet
har av min förvåning
och av sin tomhet
blivit
en brunn
och jag
har blivit en brunn
av förvåning och tomhet,
faller i mig själv
och allt som finns
faller i bildens brunn
när jag i denna stund
stirrande förlorar synen.//
Persisk
skrifttradition springer tretusen år tillbaka i tiden, och efterhand kom den att
präglas alltmer av sufismen. Vad som kännetecknar den persiska litteraturen i
modern tid är bland annat de många och ständiga metaforerna, det vågade bildspråket
och de mytiska liknelserna, som förvisso är applicerbart på flera andra
dikttraditioner, men ändå - allt detta, all denna svulstighet, mytologiska vävtråd
och intensiva bildspel finns här i Rahimis samling, men jag hör också en mer
behärskad och inte fullt så påflugen röst, speciellt i sista sviten, även om metonymierna
och de prunkande utsagorna är närvarande på nästan varje sida. Den ofrånkomliga resan består av ett stort
urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012, vilka här indelats i fyra sviter. Vi
börjar i de tidiga från persiska översatta verken, det är Rahimi själv som
översatt dessa till svenska, och det vore märkligt om jag inte hade tyckt mig
se en skillnad sviterna emellan eftersom de spänner över så många års arbete
och tid; en poet är sällan statisk, och dels för att många av dem inte är på
sitt originalspråk. Jag har ingen kompetens inom det persiska språkområdet, men
som jag konstaterade innan: Vissa dikter är oöversättliga, och i denna samling
finner jag några partier där den svenska språkdräkten känns en aning för trång
för bäraren. Som om orden koketterar mer än blir trovärdiga. Dock är vi alla
fångna i ett slags språkets otillräcklighet där poesin delvis är vägen ur denna, eftersom den strävar bortom tungomålets instängdhet,
bortom det vi lärt in, tror oss behärska och förstå, men denna frigörelseakt kan
vara än svårare, än mer komplex, vid en översättning. Fast för det mesta
fungerar det väl hos Rahimi, mycket väl. Det blir både vackert och engagerande:
//…
Jag vill kastas mot det sköte som ska
föda mig
jag övar in kärleken
i främmande rader
tills mina ögon blir fulländade av orden
Påfågelns spår
och tusen statyers tomma munnar
är en sömn
lika bullrig som skuggan över himlen,
en mardröm
som lägger min död till livet.//
(Ur dikten Luften
mellan mig och tomheten)
I
första sviten, skriven på fri vers, finns ett jag som talar till ett du och som
också blir detta du, och där exilen, frigörelsen och underkastelsen, hela
kapitulationen inför livet och dess villkor, står som en väldig port framför
jaget. Som denne är maktlös inför och tvingad att träda in i, men räds något
oerhört. Att som människa pågå, oavsett omständigheterna. Utstå livet och framhärda
sitt existensberättigande i en kringskuren och kuvad tillvaro. Exilens
inneboende splittring är ytterst närvarande här. Den visar sitt ansikte i dikt
efter dikt, sin längtan efter en fast identitet, en fast tillhörighet, och det
gör ont, för det är här i dessa smärtande passager Rahimi känns mest angelägen.
Han talar om ett språk som halkar, om ” din röst som fortfarande finns i mig”, om
en längtan tillbaka till det han inte kan få; konflikten i att ha tvingats
lämna en värld diktjaget inte själv ville lämna, men dikterna rör sig också
kring mer universella teman för i nästa andetag skriver han om poetens våndor, om
texten, orden, tiden, kärleken. Det egna varat. Den övergripande tematiken, som
får sägas vara exilen och dess bifloder, känns både viktig och innerlig, och
från poetens håll autentisk helt enkelt, men stundtals känns metaforiken lite överlastad;
dikterna vrids för hårt kring sig själva, packas till bristningsgränsen och kippar
efter luft, men får ingen utan drunknar i det smattrande metaforregnet. Men det
är stundtals.
Första
delen är den mest centrallyriska och är i mångt en poetisk undersökning av
jagets position i förhållande till världen, både den yttre och den inre, och själva
skrivandet, där existensen prövas och omprövas i ett motståndsförhållande, en
kamp. Diktjaget rör sig från sufiska poeten och mystikern Mansur al-Hallaj, via
antika gamla iranska städer, till sig själv, sin kropp, sitt skrivande och sitt
bortglidande från den ursprungliga identiteten, till en exilens icketillvaro. Dessa
teman fortsätter hela tiden, men Rahimi koncentrerar stundom diktrummet till
själva skrivaktens umbäranden, och poetens roll i en marginaliserad litterär
värld, men rör också vid allmänna existentiella begrepp som tiden, döden,
varat, identiteten, kärleken. Diktjaget talar bland annat till författaren Jorge
Luis Borges och poeter som César Vallejos och Konstantin Kavafis. Det kretsar kring
ordet, resan, flykten, morgondagens ovisshet, religionen, som om jaget ständigt
befinner sig i en terminal. En icke självvald tudelning, ett i väntan på och ett jagande
efter förlösning. Eller åtminstone tröst. Diktjaget står i pakt med sin poesi,
slåss och utkämpar bataljer för den, både för att själv klara av att skapa den,
alltså konstnärens egen inre kamp, men också en yttre: att överhuvudtaget kunna
skriva och uttrycka sig utan att få repressalier. Den som aldrig levt under
diktatur kan förmodligen inte föreställa sig hur detta är, men det är tydligt
att Rahimis diktjag har denna insyn. Materialet känns mer sammanfogat i senare
delarna av boken än i början, det är mer gripbart och tydligare, även om jag kanske
tror att vissa dikter hade tjänat på att skalas ner, förtätas, då vissa av dem
berättar för mycket för mig. Men där finns många passager som griper mig. Som
onelinern:
//Enbart i sömnen är jag upprepningen av
livet, den långsamma erfarenheten av döden.//
(ur
sviten Geometrisk ritning över melankolin)
I
sista sviten blir tonen plötsligt en annan, närmast anaforisk, rapp, mer
brännande i tilltalet, och trots sin korthet är den en av de passager jag
tycker mest om i boken. Det är prosadikt och fri vers om vartannat, med rader
som talar utan pardon till läsaren, som om denna del samlar in det som de andra
hovrat över, men inte lika koncentrerat lyckades, eller ens ville, fånga in. Här
nämns bland annat den persiska legenden Esfandiar, han som bara kunde dö genom
att bli skjuten i båda ögonen med en tvehövdad pil, och även om denne
förekommer endast en gång tycker jag mig ana en syftning till diktaren själv –
det ska mer till än krig, förtryck och exil för att tysta honom, för det är genom
skriften, dikten och språket, vilket språk det än må vara, han levandegörs och kan
fortsätta, med kärleken i det nedtecknade ordet som den yttersta allomfattande
trösten. Den ofrånkomliga resan är
inte en lättnavigerad publikation, den svänger och kränger både ljudligt och svällande.
Ibland uppstår det dissonans, ibland övermättnad, men ofta dånar det av dramatisk
skönhet och allmänna livsanningar, och blir till en poetisk upplevelse som både
urskiljer sig och förtjänar att upptäckas.
/Helena Lie
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar