BO Utas
Poetens ställning i Iran - förr och nu
Sohrab Rahimi
När man läser den iranska litteraturhistorien blir man förvånad över den makt och det inflytande poeterna har haft och vilka motgångar de möter idag. Det kan vara svårt för en icke iranier att förstå hur stor poesin har varit i det persiska riket. Poesin användes i allt. Man rimmade de viktigaste vetenskapliga teorierna. Filosofin, logiken, astronomin, alkemin, fysiken och alla andra vetenskaper och uppfattningar förklarades och presenterades med hjälp av den poetiska konsten.
Poeten, det vill säga den som kunde göra poesi av dagens kunskap, fick tillgång till det kungliga biblioteket och fick sova i kungens palats. Han fick följa med kungen på jakt och fiske. Kravet som ställdes på en poet var betydligt högre än de krav vi idag ställer på våra poeter. En poet på 1100-talet var till exempel tvungen att kunna trettio tusen verser utantill. Det gjordes ett särskilt prov för dem som ämnade bli poeter. Där var det många som föll i inträdesprovet. Men de som klarade det fick leva i lyx resten av livet.
Iran under 1900-talet
En genre som var ny för 1900-talet och som kom att för alltid påverka poetens och poesins ställning i samhället, var kravet på politiskt engagemang, baserad på importerade ideologier med influenser från väst.
Poesin fick plötsligt en samhällelig ställning och poeten började betrakta sig själv som en politisk talesman. Människorna krävde att poeten skulle vägleda och belysa. Det fanns även poeter som blev opinionsbildare och ledde oppositionella partier.
Man kan säga att det hela började då de första tidningarna publicerades i Iran i slutet av 1800-talet. Poesin publicerades i tidningarna. De första och största tidningsmännen var radikala och var under påverkan av den socialistiska rörelsen som samtidigt pågick i Ryssland.
Allt fler poeter avlägsnade sig från makten och anslöt sig till folket och till de politiska folkrörelserna som var ett resultat av människornas törst efter frihet. De sju första decennierna under detta sekel innebar en nydanande period för den persiska litteraturen. Allt fler översättningar av västerländsk litteratur hade påverkat den poetiska fronten till att utvecklas som små fraktioner som dels på en politisk nivå och dels på en litterär nivå ville skapa förändringar.
Poeten var nu en del av samhället och från maktmännens sida var all litterär rörelse politisk rörelse. Till exempel när Iranska författarförbundet skulle starta sin verksamhet under 1930-talet underkändes den direkt av Shahen och efter det blev författarförbundet tvunget att hålla hemliga möten. Än idag har den iranska författarförbundet inte blivit erkänd som en organisation. Än idag håller de hemliga möten.
Iran efter revolutionen 1979
På 1970-talet i Iran var jag en tonåring och hängde med på de stora poesiuppläsningarna. Vänstervågorna var väldigt starka på den tiden, likväl de nyislamistiska rörelserna som lovade guld och gröna skogar.
Naturligtvis var jag nyfiken och läste en hel del poesi. Men jag blev inte särskild imponerad av dikterna. Det verkade vara beställd poesi. Man hade läst det marxistiska manifestet och man försökte fantisera ihop till en socialistisk utopi, eller så fanns det islamistiska poeter som skrev religiösa verser som var ganska dåliga.
Men dessa dikter hade ett tydligt budskap. Man var ung och dum och man var romantiker på den tiden. Så det var lätt att tro på dessa löften som sedan visade sig vara rena lögner från väst och öst. Med dessa propagandatexter underhölls en hel generation. Med dessa propagandatexter hemlighölls ganska viktig information och insikt. Människor fick ideologi, men ingen kunskap. Poeterna fick politiska ställningar men ingen högre poetisk kunskap.
Det fanns religiösa poeter som skrev politiska religiösa dikter. Dessa var få innan revolutionen. Men de blev allt fler efter den islamiska revolutionen, då de upptäckte att dessa dikter kunde ge dem makt och pengar. Även om de inte var så många i antalet bildade de sina egna tidningar och angav andra poeter som inte ville ingå i den teokratiska eliten.
När romanen tar över poesin
Det största problemet för den iranska poesin är inte det låsta politiska läget som innebär censur och avgränsning och fängelse. Det största hotet är poesins försvagade ställning i samhället. Poeten har inte den respekt från människor och myndigheter som han förtjänar. Poesin recenseras knappt i tidningarna. All massmedial uppmärksamhet går till romanförfattarna.
Romanen är så pass ny i Iran att människorna och i synnerhet kvinnorna hellre läser roman än poesi. Ett annat problem är att andligheten är död i samhället, i synnerhet den poetiska andligheten som har fått ge vika för romanens frammarsch. Den tiden är förbi då iranier avgudade sina poeter och såg dem som sina räddare.
Efter revolutionen 1979 försvann den utopiska synen på poesin. Man hade nu insett att för mycket drömmande från poeternas sida hade lett till förstörelse, till en bakåtsträvande revolution som hade dragit människorna i fördärv. Men egentligen var poeter inte delaktiga i revolutionen. De hade varken organisation eller massmedial makt. Poeterna och kritikerna fick skulden för att de hade lyckats vända samhället 200 år tillbaka i tiden. Man hade i egenskap av intellektuell lyckats förstöra en hel civilisation genom att lova saker man inte kunde hålla, enligt kritikerna.
Recensenterna i Iran har i decennier efter revolutionen talat om poesins kris. Egentligen hade allt detta så lite att göra med själva poesin. Kritiken mot poeterna var bara delvis befogad. Vissa poeter hade använt sin poesi ett speciellt syfte, att störta regeringen. Men dessa poeter hade å andra sidan inget alternativ. Protestens poesi fick nu ge vika för en mer öppen och fri poesi, som inte tillkännagav några ideologiska mönster.
Nu har en sådan poesi funnits i trettio år. Men denna form är ny för folket. Gemene poesiläsare reciterar sällan den moderna poesin för de känner inget för den. De element som fanns i den klassiska poesin samt de element som fanns i den moderna klassiska poesin, fanns nu inte i den så kallade postmoderna litteraturen. Den iranska versionen av postmodernism var ett direkt svar och även ett resultat av den iranska modernismens misslyckade försök att skapa ett forum för nytänkande och nyskapande.
Krisen är på intet sätt löst. Storförlagen vägrar fortfarande att publicera poesi. Till och med min översättning av nobelpristagaren Tomas Tranströmer har inte prioriterats av iranska förlag och censurdepartementet har ansett Tranströmer-dikterna som direkt olämpliga. Men de har inte gett någon förklaring till varför de tycker så.
Poesin har gått från att vara den största och mest värdefulla konsten i Iran till att bli den minst betydelsefulla och minst lönsamma affären.
http://wap.sourze.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar