Om Kennet Klemets

POESIBERÖRINGENKennet Klemets86 s. Wahlström & Widstrand

Första genomläsningen av Kennet Klemets nya diktsamling väcker en tanke – att poesin ibland har ett säreget förhållande till hastighet.

Den som vill kan läsa ”Beröringen” på några minuter. Boken består av lätta textsidor: ingen sida innehåller mer än tre rader, varje rad är sällan mer än ett par ord. Men så läser ingen vettig poesiläsare. i varje fall inte varje gång. Hen vet att läsupplevelsen lika mycket hänger på att dröja vid bokstäverna, vända på dem, ta in luften emellan, att vända tillbaka och läsa om.

En bok som ”Beröringen” bär också underförstått på en anmaning om motsatt läshastighet. Formen liksom ber dig: läs släpigare! Under läsningen tycks det också som att texten sätter igång hastighet i mer än bara sin form. Varje sida i boken består av en enskild iakttagelse, en händelse eller en bild som existerar för och i sig själv. Men som helhet gestaltar den ett processer, en kedja av händelser som tycks sträcka sig över flera år. De drygt 80 sidorna har i den bemärkelsen en nästan teleskopiskt koncentrerad tidsram.

Det är sådant som bara sker i litteraturen: detaljer som växer ut till ett monument, stora avstånd krymps till millimetrar. Texten säger det själv, mot slutet:

Ett århundrade i nuet

Solen lyser

Rakt igenom

”Beröringen” erbjuder läsaren flera läsvägar. Ingen kan sägas vara mycket mer upptrampad än någon annan. Faktum är att mönstret hade kunnat vara än mer koncentrerad och lagt mer kraft bakom varje nyansskiftning i textfragmenten.

Den läsväg som ändå leder längst i min läsning handlar om barnet – om detta att leva med ett barn, få ta del av barnets universum och följa dess framsteg.

Små kroppar med stort revir

Växer som gräs

I klart, hemlighetsfullt ljus

Utgångspunkten är förälderns blick på barnet. Här väcks de små stora frågorna (”Vem är vem? Är jag alla?”). Här iakttas kroppens försiktiga steg (”Ansiktet / I tyst maktkamp / Med handen”). Liksom litteraturen har barnets värld en alldeles egen hastighet. En sorts slow motion på högvarv.

På andra ställen höjs blicken mot det villkorade i våra liv som samhälleliga individer (”Kontrollerar luftrummet/ Ända ner i barnen”). Nej, barnets värld i ”Beröringen” är knappt något pastelluniversum av Teletubbies-snitt. Snarare är den en värld av kött och blod, av störtande känslor och latenta maktordningar.

Titt som tätt genomlyses den samtidigt av det där upphöjda mystiska ljuset. medelpunkten utgår också hela tiden från den direkta närheten, sällskapet.

Det är bokens styrka, att perspektiv tillåts brytas mot varandra, att flera nivåer existerar parallellt – att texten verkar i varierande hastighet.

sohrab rahimi¨

den 6 november 2014