Göran Sonnevi

POESIBOK UTAN NAMNGöran Sonnevi805 s. Albert Bonniers Förlag, 2013

Boken är ett samtal mellan levande och döda och ofödda som pågår. Det är en bok av det slag som poeter drömt om genom historien, en bok som tycks vilja omfatta allt.

”Bok utan namn” lyder titeln, kanske hämtad från den bok med brev kring påvedömets flytt till Avignon som Petrarca en gång gav ut under samma titel, där namnen på läsarna av politiska skäl hade kluddats ut. Hos Sonnevi däremot – det är bara en av många paradoxer; paradoxen och aporin utgör viktiga element i hans poesi – är namnen många. Kända och mindre kända, och inte minst namn på nära vänner och kollegor  flätas in i texternas växelsång: ”i boken utan namn / Också den som skrivs av / alla Alla namn”, som det heter i en gripande hommage till Birgitta Trotzig.

Och något annat vore konstigt. Om det finns två drag eller modus som karakteriserar Sonnevis poetiska författarskap, det koncentrerade och det expansiva, så förhärskas den nya boken av det senare, vars centrifugala rörelse leder till en överdådig mängd av perspektiv och teman. En kyss eller betraktandet av en gulärla är granne med ekologin, fysiken, med ekonomin och politiken, vars verkningar konkretiseras av såväl samtida frågor (Irak, Gaza, Tahrirtorget; rasism, exil och globalisering; tortyr, förtryck och revolutioner) som av de som hör till det förflutna. På ett ställe konstateras att ”den stora syntesen är inte längre möjlig”, och på ett annat att ”Analysen upplöser sig själv Det som finns kvar är rök, dimma”. Men likväl sträcker sig dikten efter att beröra, benämna och bearbeta nästan allt som har existens och realitet. Det är en fråga om ansvar.

På samma sätt tar dikten ansvar för de olika stämmor som släpps in i den. Var och en, de med namn såväl som de utan, utgör singulära, bräckliga kroppar och röster – samtidigt som de hör ihop, är sammanflätade och delar något: ”Varje ton / får sin betydelse / av den andra”, som det heter i en kortdikt, som formulerar något av en sonnevisk poetik. På denna punkt kan utopin om kanske inte en syntes men ett slags samstämmighet och solidaritet på nytt ta form, men nu med delvis religiöst klingande terminologi: ”Ska alla rösterna samlas? Till en enda klang, /en enda kör? I ett slags allförsoning”.

I en passage i slutet av boken fastställer Sonnevi att han inte är troende, men att han ändå ber, och dikterna närmar sig också, med jämna mellanrum, i sina metafysiska och etiska reflektioner, frågor om tron och det gudomliga. Lika litet som något annat kan denna aspekt av tillvaron lämnas orörd – religiösa texter utgör vid sidan av matematiska och djuptänkta arbeten (Gödel, Cantor, Chaitlin), politiska verk (Marx med flera) och, i synnerhet, litterära texter (otaliga) en återkommande referenspunkt i dikternas virvel. Dessutom är det svårt att bortse ifrån att ett kärleksbudskap med eko av Paulus bildar ett slags grundton. Att Sonnevi gör beröringen (han återkommer till det grekiska ordet hapseis) till en refräng är viktigt här. Det handlar både om den konkreta beröringen av den älskade i en smekning och om det faktum att allt levande tangerar vartannat.

Man måste dock framhålla, att den kosmiska dimensionen i Sonnevis dikter aldrig utmynnar i någon utslätande balans. Tvärtom är skillnader, konflikter, kamp, tvivel och förändring något som hela tiden uppmärksammas och som måste konfronteras. Det finns inte någon stabil eller fast punkt. Inte minst riktas detta mot det egna jaget i en självrannsakan och omprövning av synvinklar. ”Är jag överens? Aldrig helt”, utropar han således på ett ställe, och stannar flera gånger till vid att ”jag ingenting kan, ingenting vet”. Frågandet, undersökandet, prövandet är oavslutliga.

Denna öppenhet gäller även det som måste betraktas som ett genomgripande tema i ”Bok utan namn”: minnet. Detta kan inte förstås som något annat än ett arbete, en praktik, som i sig underkastas ombildning, eftersom kvalifikationerna skiftar med varje nytt ögonblick: ”Återvändande, i minnet Det som aldrig är / identiskt Alltid bearbetning, variation / Då också språnget ut i den okända framtiden / Den som inte finns, kan finnas”. Minnet och minneskonsten påverkas också av samtidens vetenskapliga och teknologiska omvandlingar – informationskulturen, bioteknologin – som tvingar oss att ställa frågan om vad människan är och kan vara.

sohrab rahimi

litteraturkritiker