söndag 16 december 2012

om Anja Utlers poetiska engegemang

Prosa  
Utövat. En kurskorrigering
 Anja Utler 104 s. Rámus  
Övers: Linda Östergaard 



Anja Utler är en poet som direkt går in hjärtat hos läsaren. Kanske för att förutom det politiska och allmänmänskliga engagemanget, har vi här en författare som talar ur hjärtat. Detta hjärta som bäst avspeglar sig i texten, i det dolda, i det fördolda, i det omedvetna, blir i och med läsningen förvandlad till ett medvetande som växer till något större under läsningen. Ta till exempel första raderna i boken:

Öppna ytor i åkermarkens mitt. jag ville tala med dem.
och om jag tecknar träden de mjuka topparna, skott,
flockar och ut ur dem, de: ljusa på några
ryggar river de vitt i luften och mig-           deras näsintill outhärdliga
jag har dem och driver ut dem. För                skönhet
oss blir sedan enskilda mörker kvar, vi; till slut har vi rört
Vid varandra. 
                                                                               att pausa i fallandet

Poesin fungerar här som en paus i fallandet. Ord istället för död. Att skriva är här ingen demonstration i första hand, utan en överlevnadsstrategi. De som har stått inför valet att skriva eller dö, vet vad jag talar om. I Anja Utlers poesi är människan inte bara i centrum utan en del av ett centrum som kallas det mänskliga samhället. Hennes prosapoesi, hennes sätt att bryta rader och växla mellan olika stilar är en konst, ett mästerverk som tyder på att det mänskliga samhället som sådant kräver ett annat skrivande, nyare stilar som bättre kan återge det mänskliga dilemmat inför ett postmodernt samhälle som förlorat sina ideal. Denna förlorade eden, kan bara återskapas genom konst, litteratur, text i form av poesi och prosa. I Anja Utlers texter finner en enorm glöd och längtan efter ett sådant skapande:

Döden, det är jag säker på, kommer med sanningen, samlar ihop den från alla skikt in i vitögat och lägger ut den här. Så om allt saktar in kommer jag att ligga, kommer mitt huvud, placera på golvet, på bänken
- blick mot det lackade träet på alla sidor, ett fönster, litet
- behöva något fler att hålla upp. För även dejta hade jag bara, om ändå, kommer att finnas hos det och om jag då redan kommer att vara bekant med stockandet, stakandet kan jag placera det här

och lite längre ner säger poeten så här om skrivandets helande kraft:

Det enda som hjälper är att skriva av mig.


I centrum för Utlers text är en kvinna som dragit sig undan världen i en lånad sommarstuga, bedrövad över samtidens kyla. I sin djupa besvikelse tar hon till vapen – möjligen har ett brott begåtts, men det får vi aldrig veta. Utler återger denna berättelse i minnesbilder och stycken, i oavslutade meningar och starkt sammanpressade postulat. Det finns en oavbruten rotation i texten, det rasslar, skuggor störtar, kroppen och den omgivande substansen gör sig ständigt påmind i långa detaljrika beskrivningar. På samma sätt som tiden rör sig texterna i cirklar.
 Jag har inte läst Anja Utlers förra bok och det ångrar jag djupt. Denna däremot rekommenderar jag varmt till både poesiälskare och prosaläsare. Tack också till Linda Östergaard för en fin översättning och till Per Bergström och bokförlaget Ramús för sin enorma satsning på översatt Poesi/ Prosa.






Anja utler

onsdag 12 december 2012

Om Iris av Viktoria Myrén




  • Iris(Pocket) 
    Författare:Viktoria Myrén
  • Förlag:Ordfront Förlag
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 201208
  • Antal sidor: 255


I egenskap av en poet som läser mycket poesi, har jag vant mig vid att först och främst betrakta en författare ur den språkliga poetiska synvinkeln. Hur stark en berättelse än är, kan den tappa i både språklig kvalitet och i berättelselogik, om språkbyggnaden inte kan bära själva handlingen. Vid läsningen av Viktoria Myrén löper man aldrig en sådan risk. Den poetiska koncentrationen kring språket är dominerande och avgörande romanen igenom. Jag undrar hur Viktoria skulle ha gjort om hon var poet. Den saken får jag nog aldrig veta. Händelseförloppet börjar vid tankar om en födelse och en död, där den ena tvillingsystern dör och den andra överlever. Det hela är en egendomlig och annorlunda historia, där läsaren tvingas in i en tragik från början. Livet är inget annat än brist på död eller snarare; vi lever för att vi inte har dött än. Malva är barnet som överlever. Hon växer upp i skuggan av sin döda tvillingsyster, med en skuld hon inte blir kvitt. Livet kan kännas som en skuld man har till de döda och Malva känner att hon nu måste ta itu med det förgångna som hon inte kan förstå och inte kan påverka. Som vuxen flyttar Malva med sin man till Nicaragua i ett biståndsprojekt. känslan av tomhet tilltar i och med flykten(flytten). Hon lider av tanken på de små tiggande händer, av kvinnor som fulla av ärr flyr sina män, av djuren som krälar under huden och av hennes eget förhållande till sin man. Och detta kväver henne allt mer. Skärvor av minnen från alla dessa psykiska påfrestningar, tränger sig på det trauma hon ägnat ett liv åt att försöka glömma. Iris handlar om en familjs sönderfall, om kvinnors sorger och förluster och om den tidvis tunna gränsen mellan passion och kränkning. Men framförallt handlar det om en stor författarskap.Viktoria Myrén lyckas foga samman så många berättelser och så många livsöden, utan att för den skull tappa greppet om vare sig språket eller handlingen.

 Viktoria Myrén (f. 1971) är bosatt i Rönninge utanför Stockholm. Hon arbetar som frilansjournalist med inriktning på internationella frågor, föräldrar och barn samt litteratur. Hon är också redaktör för en biståndsorganisations tidning. Boken I en familj finns inga fiender (2009) är Viktoria Myréns första roman. I september 2011 utkom roman nummer två, Iris (i pocket september 2012).


Sohrab Rahimi
Författare och Litteraturkritiker



Viktoria Myrén

tisdag 11 december 2012

Den ofrånkomliga resan, Sohrab Rahimi


  • Författare:Sohrab Rahimi
  • Översättare:Kristian Carlsson
  • Översättare:Sohrab Rahimi
  • Förlag:Smockadoll Förlag
  • Bandtyp: Häftad
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2012.12
  • Antal sidor: 134
Beskrivning:
Sohrab Rahimi är född 1962 i Iran och bosatt i Sverige sedan 1986. Han debuterade som författare 1995, och är även översättare och kritiker. Den ofrånkomliga resan består av ett urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012, som har översatts från persiska.
Boken innehåller även förord och författarintervju av Freke Räihä.








Björn Kohlström om denna bok:
http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/12/den-ofrankomliga-resan-sohrab-rahimi.html#comment-form


Den ofrånkomliga resan, Sohrab Rahimi

För den som hjälpligt kan ta sig fram på något annat språk än modersmålet är säkert de ord Sohrab Rahimi yttrar till hjälp: ”Om persiskan är poesi, är svenskan prosa”. Det är i efterordets samtal med Freke Räihä han säger detta, i boken Den ofrånkomliga resan (Smockadoll förlag), där Räihä även har skrivit ett kort poetiskt förord. Tidigare har jag läst den helt utmärktaKrigsbibliotekarien av denne författare, född i Iran men bosatt i Sverige sedan 1986.

Därav förhållandet till två språk, där alltså poesin skrivs på persiska (Krigsbibliotekarien, på någotsånär konventionell prosa, skrevs på svenska), även om det finns undantag i den här boken, där översättningarna har gjorts av Rahimi i samarbete med Kristian Carlsson.

Rahimi skriver bra poesi, helt enkelt därför att han gör det utifrån en uppriktig vilja att nå ut och kommunicera, utan att svika allvaret och tyngden i det han berättar om. När jag läser tänker jag på två väsensskilda sammanhörande poeter – Ekelöf och Yeats, och därför blir jag glad att åtminstone den förstnämnda nämns i efterordet, där Rahimi kallar honom sin ”samtida”. Det är en fin bild av poesin, att den aldrig stelnar, utan att dess röst fortsätter att behålla sin närvaro, sin nu-känsla – sitt presens. För det går inte att säga att Ekelöf tillhör sin tid, att Dickinson var 1800-tal, att Catullus var före vår tideräkning.

De kommunicerar. Och poesi handlar ju om att kommunicera, att göra det på sina egna villkor. Och jag delar Rahimis uppenbara medvetenhet om poesins betydelse, att den må vara undanskuffad av större bokförlag och bokhandelskedjor (diktsamlingar, ett knippe, hittas ofta bland skojsiga skämtböcker och puttenuttiga presentböcker). Men den finns, och den betyder.

Bilderna är starka, självbärande. Det sägs ofta om metaforen att den ska vara oväntad, men ändå begriplig och där kopplingen är omedelbar. Men det måste också finnas metaforer som är häpnadsväckande i sina bryderier, att de tillåts slå undan benen på oss och vara något annat än bekräftande. Rahimi skriver med viss uppkäftighet – en egenskap jag kan sakna annars hos den så kallade inhemska poesin.

Allra bäst fungerar här de maskerat hemtrevliga prosadikterna i sviten ”Geometrisk ritning över melankolin”, försåtligt liknande vanliga dikter. Det är färgstarkt skrivet om den färglösaste av känslor: ”Här finns det ingen profet som leder Jerusalem över bron. Precis som morgontidningen, delas staden ut mellan floderna. I utkanten av allt sönderbränt ligger det gälar som kippar efter luft.”

För poeten är minnet det ständigt öppna såret, den obearbetade känslan: förutsättningen för det skrivna, men samtidigt den smärtsamma påminnelsen om försakelser, om det onda och djävliga. Det kan då påminna om Karin Boyes magnifika dikt ”Du är min renaste tröst”: ”intet gör ont som du. / Du svider som is och eld, / du skär som ett stål min själ – / du är det bästa jag har.”

Rahimi skriver en pågående dikt, med alla förutsättningar att överleva både tidens tand och de pekuniära rovdjurskäftar som dikterar vad som ska finnas tillgängligt. För det är som han själv säger i efterordet, inte alls svårt att botanisera bland bibliotekens relativt rika förråd av poesi, där jag skulle bli både förvånad och förbannad om jag inte hittade den här boken.






Om Täthetsteoremet, Helena Eriksson


Poesi  
Täthetsteoremet 
Helena Eriksson 
117 s. Albert Bonniers Förlag,  2012

 Jag kommer ihåg början på 90-talet då jag hade bott i Sverige i dryga tre år och skrivit min första dikt på svenska. För att fördjupa mina kunskaper eller snarare sagt insikter i den  svenska poesin, sökte jag mig till biblioteket. Inte trodde jag att jag skulle få en chock genom att stöta på en bok av Helena Eriksson under namn " En byggnad åt mig". Jag kan inte komma ihåg att det fanns särskild många krångliga ord, men konstellationen som sådant, gjorde dikterna närmast obegripliga. Men jag gav inte upp. Jag följde hennes poetiska utveckling. 1996 kom Mark som följde i samma spår. 1998 kom Tholos. 2001 Skäran och 2002 kom Stratan. Ingen annan svensk poet kan jag minnas som har haft så jämn poesi som Helena Eriksson. Hennes dikter må vara svårtydda och egendomliga. Hon förklarar aldrig sina dikter och försöker inte heller teoretisera sina skrifter. Man kan ana att hon har ett visst samband med den franska kultpoesin som kom att kallas för det postmoderna, vilket i Amerika kallades för Language poetry och vilket i Sverige vi idag kallar för språkmaterialismen. I det fallet är Helena Eriksson den mesta språkmaterialistiska poet vi har i Sverige idag. Inte konstigt att hennes poesi har vunnit internationell uppmärksamhet, och speciellt i Frankrike. Hon skriver ju enligt den franska traditionen, även om den tradiotionen har nu blivit internationell.
I denna nyutkomna diktsamling jag har framför mig nu, finns dikter av en helt annan karaktär än de förra. Jag märker en förenkling av de tidigare bastrakta svårtydda symbolerna. Jag märker en mognad, en frigörelse, där Helena Eriksson vill frigöra sig från Helena Erikssons gamla diktarjag. Och det är bra. Det tyder på en utveckling mot en kontext som resulterar i nya texter som berättar nya historier med ett nytt språk. Jag har läst denna diktsamling tre gånger på tre dagar och kommer att läsa den många gånger till. Vad är det som är så egendomligt med Helena Erikssons poesi? Engagemanget tycker jag. Hennes poesi lyckas engagera. För första gången blir jag som läsare involverad i en massa konfrontationer med orden, begreppen, bilder, rörelser, konflikter, uppskjutningar, drömmar och konflikter.
I inledningen av boken frågar hon sig om det verkligen var en varit en näktergal hon lyssnat på, eller om det är en koltrast. Vi vet att näktergalens sång är annorlunda och att näktergalen är den fågel som till skillnad från andra fåglar sjunger varierat. Hur kan då poeten ta miste på det? Kanske är detta en symbolik för något annat. Det som poeten menar är ofta något annat än vad  poeten säger.
Om de ord som expanderar och spelas in säger hon:

En ovanlig närvaro av röst som snappar upp
text, ord- intill mig, när jag lämnar raden
fångar du, fångar dina läppar
upp mina ord
Det är natt i orden: min natt i din mun
expanderar, spelas in

Att Helena Eriksson är en språkmaterialistisk poet framgår inte minst av denna dikt.

och språket, i speglarna, du följer mig
du vecklar ut det, sveper det
kring mig
knyter åt, med sidenskärpet

I Helena Erikssons dikt, kan man ge sig av mitt i samtalet:

i ett samtal utanför oss, där jag saknar kontroll
jag vet ingenting, om oss, ändå märker jag
hur min kropp ger sig av- i detta benknoteland,
i detta kaktusland- let us go-

Läsaren kan uppleva en viss fart i Helena Erikssons poesi, där mycket blir osagt och poeten egentligen vill inget annat än sakta ner och begrunda:

Låt långsamheten i rörelsen orsaka täthet.

I Helena Erikssons poesi, har texten ett eget liv och levande varelser är bokstäver, eller tvärtom. Bokstäver och ord, är levande varelser som kan fylla ett tomrum eller lämna ett tomrum efter sig:

Du är en bokstav. Jag vänder mig in i dig.
Jag låter mig andas in av dig. Du är en blick. Jag låter mig
Sugas upp av den blicken.

kan man tycka att Helena Erikssons poesi är en sorts förklaring av hennes sätt att tänka, skriva, redigera, stryka bort, skriva om, stryka över, stryka för, stryka under och förvånas över ordens magi?

Förflyttning mellan defekta teorier. En hyper-
existens, någon som aldrig ber om tillstånd. Jag
stryker mig mot reglerna, tills de faller av sig själva.
Stannar inför dina händers täthet. De sträcker sig över
bordet, mot ljuset.

Många av dagens poesiteoretiker har liknat poesin vid ett konferensbord, där hälften av det sagda ligger i vad poeten har sagt och den andra hälften fylls av läsaren. Varje läsare är unik på det sättet och just därför kan vi ha obegränsade läsningar och erfarenheter vid kollision med en text( poetisk text i detta fall eftersom ingen annan text är så koncentrerad och konsist som det poetiska). Helena Eriksson talar om mötet mellan läsande och skrivande och när regalerna faller som genom ett galler:

och ändå
är det i mörker, fast morgon egentligen
som den läsande och den skrivande möts
klamrar sig fast vid varandra

jag kunde skriva enligt direktiven
i en dröm, förberedde jag mig
men reglerna föll
som genom ett galler

I denna diktsamling har många möten skildrats, oftast med en oro, som är kännetecknande för tidsandan. Men framförallt för att det är kännetecknande för Helena Erikssons poesi. Denna oro är kanske inte så representativt och inte särskilt markant. Men det är i allra högsta grad en poetisk oro, av den sort som till exempel kunde driva Fernando Pessoa till vansinne:

eller finns där en korrespondens mellan
spelet inuti och detta nosande
den fina rörelsen
om djuret undslapp sig ett läte, en knappt
Hörbar ton.

Slut.

Sohrab Rahimi
Poet och litteraturkritiker
+46701750817






Helena Eriksson, poet.