Utövat. En kurskorrigering
104 s. Rámus
Övers: Linda Östergaard
Anja Utler
är en poet som direkt går in hjärtat hos läsaren. Kanske för att förutom det politiska
och allmänmänskliga engagemanget, har vi här en författare som talar ur
hjärtat. Detta hjärta som bäst avspeglar sig i texten, i det dolda, i det
fördolda, i det omedvetna, blir i och med läsningen förvandlad till ett
medvetande som växer till något större under läsningen. Ta till exempel första
raderna i boken:
Öppna ytor i
åkermarkens mitt. jag ville tala med dem.
och om jag
tecknar träden de mjuka topparna, skott,
flockar och
ut ur dem, de: ljusa på några
ryggar river
de vitt i luften och mig- deras
näsintill outhärdliga
jag har dem
och driver ut dem. För
skönhet
oss blir
sedan enskilda mörker kvar, vi; till slut har vi rört
Vid
varandra.
att pausa i fallandet
Poesin
fungerar här som en paus i fallandet. Ord istället för död. Att skriva är här
ingen demonstration i första hand, utan en överlevnadsstrategi. De som har
stått inför valet att skriva eller dö, vet vad jag talar om. I Anja Utlers
poesi är människan inte bara i centrum utan en del av ett centrum som kallas
det mänskliga samhället. Hennes prosapoesi, hennes sätt att bryta rader och
växla mellan olika stilar är en konst, ett mästerverk som tyder på att det
mänskliga samhället som sådant kräver ett annat skrivande, nyare stilar som
bättre kan återge det mänskliga dilemmat inför ett postmodernt samhälle som
förlorat sina ideal. Denna förlorade eden, kan bara återskapas genom konst,
litteratur, text i form av poesi och prosa. I Anja Utlers texter finner en
enorm glöd och längtan efter ett sådant skapande:
Döden, det
är jag säker på, kommer med sanningen, samlar ihop den från alla skikt in i
vitögat och lägger ut den här. Så om allt saktar in kommer jag att ligga,
kommer mitt huvud, placera på golvet, på bänken
- blick mot
det lackade träet på alla sidor, ett fönster, litet
- behöva
något fler att hålla upp. För även dejta hade jag bara, om ändå, kommer att
finnas hos det och om jag då redan kommer att vara bekant med stockandet,
stakandet kan jag placera det här
och lite
längre ner säger poeten så här om skrivandets helande kraft:
Det enda som
hjälper är att skriva av mig.
I centrum
för Utlers text är en kvinna som dragit sig undan världen i en lånad
sommarstuga, bedrövad över samtidens kyla. I sin djupa besvikelse tar hon till
vapen – möjligen har ett brott begåtts, men det får vi aldrig veta. Utler
återger denna berättelse i minnesbilder och stycken, i oavslutade meningar och
starkt sammanpressade postulat. Det finns en oavbruten rotation i texten, det
rasslar, skuggor störtar, kroppen och den omgivande substansen gör sig ständigt
påmind i långa detaljrika beskrivningar. På samma sätt som tiden rör sig
texterna i cirklar.
Jag
har inte läst Anja Utlers förra bok och det ångrar jag djupt. Denna däremot
rekommenderar jag varmt till både poesiälskare och prosaläsare. Tack också till
Linda Östergaard för en fin översättning och till Per Bergström och bokförlaget
Ramús för sin enorma satsning på översatt Poesi/ Prosa.
Anja utler