Om Johan Jönsons poesi

 Johan Jönson
”med.bort.in.”
Utgiven av: Albert Bonniers förlag, 2012

Utan tvekan en av de starkaste rösterna i svensk poesi idag. Johan Jönson skriver med blod och svett. Att ta sig an och läsa det mästerverk på 1243 sidor kräver tid och koncentration; och framför allt mod. Johan Jönsons bok liknar Odyssén. Denna bok är en svensk odyssé. Resan går inte via de sju världshaven, utan genom poetens liv. Det är en sorgesymfoni, samtidigt som det är en hyllning till livet, samtidigt som det är krönika över det poetiska livet, en poets liv, där allting verkar stå i konflikt med poeten. Man kan känna igen sig i Johan Jönsons poesi. Dagens kulturella klimat, där inte poeter får något att säga till om, ett samhälle som hyllar författare men utestänger poeterna. Där står Johan Jönson och vittnar om denna situation, i allra högsta grad och på det bäst möjliga poetiska sättet, ritar han en karta över storstadsmänniskan, poeten, pappan, mannen med alla sina brister och drömmar och fantasier. Poeten vill bli erkänd, men något erkännande kommer aldrig, förutom när förlaget möjligen betalar lite pengar.

om livet säger han:

jag vet inte.om.

det är skrivande.jag vet inte.

om det är levande.

jag vet inte.vad som är levande.

mitt liv redan.som slutet på liv.

Han har inga romantiska idéer om kärleken. Han tittar sig omkring och skriver det han ser:

Kärlekens ide.

kan inte längre parera fattigdomen.

eller allt det kapitaldiskursiva.

Om samhällets syn på poeter och arbetslösa skriver han så här:

den som inte arbetar.

ska också ätas.

idisslas.

metaboliseras.

de döda.

och de socialt döda.

I ett samhälle där tingen får mer och mer uppmärksamhet och då de grundläggande mänskliga värderingarna är beroende av de saker människor äger, blir poeten undrande inför denna kval:

Vilken rätt. har jag att existera?

Jag vet inte. kanske.

håller jag på att förlora den rätten.

den tysta och förbeställda rätten.

den orättfärdiga.likgiltiga.rätten.

Frågan är om människans strävan efter förlängning av liv beror på den gamla föreställningen att evigt liv vore möjligt:

De odöda arbetar

hårt och utsiktslöst

för sin oåtkomliga död

in i det sista tror de

på den utlovade vilan

Ang samhällets hållning till poeterna säger han så här:

Poesihatarna.

bestämmer nästan allt.

Man kan inget annat än att hålla med Johan Jönsson om att det poetiska tappar mer och mer inflytandet i litteraturen och i samhället. 

 Poeten beskriver också det absurda läget för poeterna i dessa två rader:

Att skriva

är att vara ingen."Död".

Sohrab Rahimi
den 3 dec 2012
+46701750817