om dagens dikt 75 år

Dagens dikt, 75 år

Red. Göran Sommardal

Ellerströms

Jag kommer ihåg sextiotalet. Då var jag ett barn som härjade runt på gatorna i min lilla stad. Där fanns det alltid radio och ur den kom det alltid sånger och dikter. Att radion var på överallt var självklart och att det varje dag, och nästan varje timme, sändes lyrik från iranska radion var inget ovanligt. Så har läget också varit i Sverige vad jag hört, fast kanske inte lika påtagligt men ändå. Poeterna stod högt i kurs. Dagens dikt var närmast ett helgonförklarat program och poeterna fick höga stipendier och gav intervjuer i tidningarna och fick förstadagsrecensioner. Poesin användes i mångt och mycket som ett vapen mot den amerikanisering som hade ämnat röja undan världskulturen med sin enorma satsning på nya medier.

I Iran hade vi nyss upptäckt kassettband. Dittills hade vi bara haft grammofonskivor. Det vällde in enorma mängder ungdomstidningar där det plötsligt inte länge fanns plats för rim och reson. Och allt handlade nu om konsten att kokettera och sälja sig själv till bästa pris. Det var mitt sjuttiotal och världen fortsatte sitt ras mot botten. I samband med att USA blev starkare och vänstern blev svagare föll poesins höga borg som ett direkt resultat av bristen av utopi. Man hade i åratal talat om den romantiska bilden av arbetarklassen och den konstnär som hade målat den romantiken hette Karl Marx. Men inte ens den begåvade Marx kunde tro att hans idéer skulle få stryk av en ny sorts teknik som inte fanns med i beräkningarna.

Jag tvivlar starkt på, om han ens visste att hans idéer en gång i framtiden skulle bidra till en sådan utopi för en skara drömmande artister, poeter och författare. Han var själv knappast poesikunnig. Vad finns det då gemensamt mellan en idealist (såsom en marxist) och en poet, eller låt mig uttrycka det så här – Vad är det som har drivit samhället mot det opoetiska? Svaret ligger i en samhällsutveckling som har haft som mål att slå hål på idealet. Detta ideal må vara den romantiska tanken om ett klassfritt samhälle eller ett samhälle fritt från våld och krig. Poeterna talar om inre frid. Vänstern vill ena nationerna. Högern talar om bestämmanderätt och oavhängighet.

Låt mig korta ner mina ord om detta och här gå över till artikelns egentliga huvudämne, nämligen Poesi. När jag återblickar och ser på de tidigare volymer som Dagens dikt har publicerat under 40- och 50- och 60-talet, inser jag att de tidigare urvalen innehållit flera hundra sidor, medan denna upplaga detta urval, innehåller futtiga 46 sidor. I urvalet som är ett urval ur tidigare urval finns det dikter samlade från 5 tidigare utgivna urval samt ett urval av de senaste decenniernas poeter  – från Ekelöf och Norén till Ida Börjel och Helena Eriksson. Man har alltså valt att nämna väldigt få levande poeter, närmare bestämt 7 poeter från 27 år. Redaktören har inte brytt sig särskilt mycket om de senaste decenniernas stora namn. Det säger mycket om poesins ställning i samhället idag.

Ett så stort land som Sverige med den enorma poetiska variationen, alltifrån den tidskritiska poesin till den kommunikativa, den språkmaterialistiska och den konceptuella och den enorma tillgången till all översatt poesi, får så lite eller ingen plats alls i denna bok. Det verkar som att marknaden inte särskilt bryr sig om poesi, för det är inget som går att generalisera, marknadsföra och baka in i det kommersiella samhällets reklambaserade marknadsekonomi.

Jag kan dock inte göra annat än att tacka SR för sin enorma satsning på poesin. Att inte poeter får den uppmärksamhet de förtjänar är en annan sak. Men att poesin ändå får en chans att på bästa sändningstid i kombination med klassisk musik och ett professionellt uppläsarteam från Sveriges främsta kulturella organ (SR), säger ändå så mycket om att poesin fortfarande betyder något för någon och några.

Sohrab Rahimi

Poet och Litteraturkritiker

+46701750817