Rhonda Byrne Hero

• Inbunden (hardback)
• Språk: Engelska
• Antal sidor: 240
• Utg.datum: 2013-11-19
• Förlag: Simon & Schuster Ltd
• Illustrationer: illustrations
• Dimensioner: 190 x 150 x 25 mm
• Vikt: 540 g
• ISBN: 9781471133442

Boken handlar om de människor som genom sina krafter, sina viljor och sina observationer och sina koncentrationer på drömmarna, ändrat livets väg för sig själva och för andra. Otaliga människor berättar i boken om sina erfarenheter, sina nederlag, sin barndom och sin oerhörda kraft i drömmarna och hur de genom dessa eller trots dessa lyckats uppnå lycka och framgång. De flesta som talar ut i denna bok, tillhör företagsledare och fabriksägare, författare, politiker och idrottsmän och även de som har lyckats skaffa sig ett namn och blivit rika på sina idéer. Om drömmarna, menar författaren att man måste påkalla dem, att man först måste veta och prioritera. Om mästerkap menar författaren att tron och framtidstron är lika viktiga som det löfte och det själ man lägger ner på arbetet. Om sökandet menar hon att man måste ta kampen och våga genomlida de svåraste krokigaste vägarna för att uppnå seger.




Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker

Leif Holmstrand

PROSATJUVKLYFTANLeif Holmstrand136 s. Albert Bonniers förlag

Leif Holmstrands ”Tjuvklyftan” snurrar framåt och bakåt. Omkring Ann, Johannes, Hanna och Lars väver Leif Holmstrand en vibrerande väv, där dislokationer oavbrutet sker.

I deras utkant finns återkommande företeelser. Holmstrand förkroppsligar minnets bristande följdriktighet och inkongruens.

Med sin brist på akt, och svårbegripliga glidningar, associativa struktur och insprängda litterära hänsyftningar är denna prosa en ovanlig berättelse

Leif Holmstrand skapat en av årets mest färgstarka romaner.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

+46701750817

Freshteh sari

Fereshteh sari

Literature of Iran

Fereshteh Sari

..
Poet, writer & Translator


Fereshteh Sari
Born in 1956, Tehran
BS in Computer Science, Tehran University
BA in Russian Language and Literature, Tehran University

Prizes
1998, Lillian Hellmann-Dashiell Hammett from Human Rights Watch
1999, One year Scholarship from International Parliament of Writers
2004, Parvin Etesami Prize for "Days and Letters", collection of poems
Books: Poems
Echo of Silence
Collection of Modern Poems/First edition 1987/Second edition 1989/Cheshmeh Pub./ Persian Language/
Frames Without Portrait
Collection of Modern Poems/Cheshmeh Pub./1989/Persian Language/
The Figure in the Wind
Collection of Modern Poems/Gardoun Pub./1991/Persian Language/
Republic of Winter
Collection of Modern Poems/Cheshmeh Pub./1993/Persian Language/
Days and Letters
Collection of Modern Poems/Cheshmeh Pub./2002/Winner of Parvin Estesami Prize/Persian Language/
Books: Novels
Morvarid Khatoun
Sociably, destiny Novel/First Edition 1990/Second Edition 1998/Elm Pub./Persian Language/
Azure Island
Modern, subjective Novel/Gardoun Pub./1991/Persian Language/
Tomb of Lovers
Modern, technical, amorously Novel/First Edition Morqeh Amin Pub., 1995/Second Edition Elm Pub., 2000/Elm Pub./Persian Language/
Mitra
Modern, technical Novel/Elm Pub./1999/Persian Language/
The Aroma of Fennel
Modern, sociably, loving Novel/Elm Pub./2000/Persian Language/
Parissa
Modern, loving Novel/Qoqnous Pub./2004/Persian Language/
This novel is narrated in two parts. In the first part, a young couple and their children look everywhere to find a house. At last they rent a house-garden for living. It seems that this house has been deserted since some times ago. A woman, called Pari, is its gardener and housekeeper. The deep emotional connection between the children and Pari, besides the mother's curiosity in the depth of all the financial problems, takes the reader to the second part. Pari belongs to this new world, where time has no place and meaning in it. And now, the family lives in a garden house with a person, who has eternal memories and love.
This novel depicts life's cruelty and the love and affection, which could be part of life and yet is missing from it.
Books: Collection of Short Story
Portray of Donya
Collection of modern Short Stories/Ofoq Pub./2002/ Persian Language/
To Wither or to Blossom, Translated to English by M. Alexandrian
- My silver faced girl
of my restless country!
who are you that the tooth of greed
is scratching on the veins of your arms
and plundering
your silver body.

- My eyes, endless black wells,
and my lips are rosy red
with the same fate
- to wither or to blossom -
my body spreads the perfume of earth
and my arms spreads the perfume of labor.

? - My daughter who has known the taste of being awake,
why are you so restless
like the fish in the net.

- This is a dance between death and life;
the hunter
is awaiting to lay my body into earth;
the sea
has opened her arms to take me to her embrace.

The sea,
the embrace,
the hunter,
the dagger.
I,
all the gaze;
on a living and fighting heart
deprived of its body
beats blood on the earth.

Johannes Heldén

POESILJUSJohannes Heldén95 s. Albert Bonniers Förlag

Premissen för Johannes Heldéns åttonde diktsamling är en bilresa genom ett nattligt landskap som på samma gång tycks främmande och välkänt. I bilens irrande helljussken dyker tablåer, platser och tankar upp och blir föremål för diktjagets eftertanke. Boken öppnar med ett citat av filmmakaren Chris Marker: ”So, it sufficed to wait and the planet itself staged the working of time.” Det är ett väl valt citat, för just så känns det att vistas i Heldéns värld: man sitter där man sitter, man väntar, man iakttar det som passerar genom – eller placeras i – ens synfält.

Heldén, som i sin tidigare produktion ofta skrivit om sci fi-miljöer, låter oss driv fram  vår egen färd mellan raderna. Bokens stora format gör att det blir mycket luft på varje sida, som en karta nästan utstötande bestående av vita fläckar. Här är skribentens och läsarens förundran och förvirring det centrala: ”det finns teorier om vart man tar vägen (men hemliga) / det belysta fältet 17 sekunder efteråt”; ”evolution det mest komplexa ordet /…/ ingen är ansvarig”.

Boken kan läsas om och om igen. Det som finns är poetiken. Det som saknas är rörelsen, passionen, spänningen och ångesten.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

Oline Stig

PROSAÖVER GRÄNSENOline Stig228 s. Albert Bonniers Förlag

Oline Stigs senaste novellsamling handlar om relationer, tillit och hur man hanterar motsägande känslor och drifter.

Det bra är att Oline Stig är en skicklig hantverkare som skriver fram berättelser där saker och ting ställs på sin spets. Novellerna utforskar var gränserna går för vad som är rätt och fel? Äkta eller falskt?

Två noveller handlar  om kvinnor som antingen skriver eller har gjort det tidigare.

I ”Striptease” är det en asocial poet som närmast vanvettigt förföljer vad hon betraktar som en lyckad familj, som hon haft att göra med under sin uppväxt. I ”Sanning och konsekvens” är det en författare som helst vill vara ensam och skriva, när hon mer eller mindre våldgästas av makens vänner.

Människorna träder fram ur boken och berättar underliga sagor. Alla borde ha ett ex av den här boken.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

Lina Hagelbäck

PROSAVIOLENCIALina Hagelbäck149 s. Brombergs

Lina Hagelbäcks berättelse ”Violencia” vet mycket om språkets makt och möjligheter.Titeln säger förstås något om våldet, om det hårda och otäcka.

Berättelsens personer, Violencia och Stina, är båda poeter. Deras passion formas av bristen på balans, den enas dominans och den andras rädsla. Violencia är vulkanen, den intelligenta och den  brännande. De bor i ett gammalt hus i skogen, omgivna av författarnamn och strofer, dikter och en förhäxad ordvärld.

Stina och Violencia berättar var för sig, och två kvinnoöden framträder som har bäring på förtryck, ordning, vänskap och kärlek.

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker 

Göran Sonnevi

POESIBOK UTAN NAMNGöran Sonnevi805 s. Albert Bonniers Förlag, 2013

Boken är ett samtal mellan levande och döda och ofödda som pågår. Det är en bok av det slag som poeter drömt om genom historien, en bok som tycks vilja omfatta allt.

”Bok utan namn” lyder titeln, kanske hämtad från den bok med brev kring påvedömets flytt till Avignon som Petrarca en gång gav ut under samma titel, där namnen på läsarna av politiska skäl hade kluddats ut. Hos Sonnevi däremot – det är bara en av många paradoxer; paradoxen och aporin utgör viktiga element i hans poesi – är namnen många. Kända och mindre kända, och inte minst namn på nära vänner och kollegor  flätas in i texternas växelsång: ”i boken utan namn / Också den som skrivs av / alla Alla namn”, som det heter i en gripande hommage till Birgitta Trotzig.

Och något annat vore konstigt. Om det finns två drag eller modus som karakteriserar Sonnevis poetiska författarskap, det koncentrerade och det expansiva, så förhärskas den nya boken av det senare, vars centrifugala rörelse leder till en överdådig mängd av perspektiv och teman. En kyss eller betraktandet av en gulärla är granne med ekologin, fysiken, med ekonomin och politiken, vars verkningar konkretiseras av såväl samtida frågor (Irak, Gaza, Tahrirtorget; rasism, exil och globalisering; tortyr, förtryck och revolutioner) som av de som hör till det förflutna. På ett ställe konstateras att ”den stora syntesen är inte längre möjlig”, och på ett annat att ”Analysen upplöser sig själv Det som finns kvar är rök, dimma”. Men likväl sträcker sig dikten efter att beröra, benämna och bearbeta nästan allt som har existens och realitet. Det är en fråga om ansvar.

På samma sätt tar dikten ansvar för de olika stämmor som släpps in i den. Var och en, de med namn såväl som de utan, utgör singulära, bräckliga kroppar och röster – samtidigt som de hör ihop, är sammanflätade och delar något: ”Varje ton / får sin betydelse / av den andra”, som det heter i en kortdikt, som formulerar något av en sonnevisk poetik. På denna punkt kan utopin om kanske inte en syntes men ett slags samstämmighet och solidaritet på nytt ta form, men nu med delvis religiöst klingande terminologi: ”Ska alla rösterna samlas? Till en enda klang, /en enda kör? I ett slags allförsoning”.

I en passage i slutet av boken fastställer Sonnevi att han inte är troende, men att han ändå ber, och dikterna närmar sig också, med jämna mellanrum, i sina metafysiska och etiska reflektioner, frågor om tron och det gudomliga. Lika litet som något annat kan denna aspekt av tillvaron lämnas orörd – religiösa texter utgör vid sidan av matematiska och djuptänkta arbeten (Gödel, Cantor, Chaitlin), politiska verk (Marx med flera) och, i synnerhet, litterära texter (otaliga) en återkommande referenspunkt i dikternas virvel. Dessutom är det svårt att bortse ifrån att ett kärleksbudskap med eko av Paulus bildar ett slags grundton. Att Sonnevi gör beröringen (han återkommer till det grekiska ordet hapseis) till en refräng är viktigt här. Det handlar både om den konkreta beröringen av den älskade i en smekning och om det faktum att allt levande tangerar vartannat.

Man måste dock framhålla, att den kosmiska dimensionen i Sonnevis dikter aldrig utmynnar i någon utslätande balans. Tvärtom är skillnader, konflikter, kamp, tvivel och förändring något som hela tiden uppmärksammas och som måste konfronteras. Det finns inte någon stabil eller fast punkt. Inte minst riktas detta mot det egna jaget i en självrannsakan och omprövning av synvinklar. ”Är jag överens? Aldrig helt”, utropar han således på ett ställe, och stannar flera gånger till vid att ”jag ingenting kan, ingenting vet”. Frågandet, undersökandet, prövandet är oavslutliga.

Denna öppenhet gäller även det som måste betraktas som ett genomgripande tema i ”Bok utan namn”: minnet. Detta kan inte förstås som något annat än ett arbete, en praktik, som i sig underkastas ombildning, eftersom kvalifikationerna skiftar med varje nytt ögonblick: ”Återvändande, i minnet Det som aldrig är / identiskt Alltid bearbetning, variation / Då också språnget ut i den okända framtiden / Den som inte finns, kan finnas”. Minnet och minneskonsten påverkas också av samtidens vetenskapliga och teknologiska omvandlingar – informationskulturen, bioteknologin – som tvingar oss att ställa frågan om vad människan är och kan vara.

sohrab rahimi

litteraturkritiker

Om Kennet Klemets

POESIBERÖRINGENKennet Klemets86 s. Wahlström & Widstrand

Första genomläsningen av Kennet Klemets nya diktsamling väcker en tanke – att poesin ibland har ett säreget förhållande till hastighet.

Den som vill kan läsa ”Beröringen” på några minuter. Boken består av lätta textsidor: ingen sida innehåller mer än tre rader, varje rad är sällan mer än ett par ord. Men så läser ingen vettig poesiläsare. i varje fall inte varje gång. Hen vet att läsupplevelsen lika mycket hänger på att dröja vid bokstäverna, vända på dem, ta in luften emellan, att vända tillbaka och läsa om.

En bok som ”Beröringen” bär också underförstått på en anmaning om motsatt läshastighet. Formen liksom ber dig: läs släpigare! Under läsningen tycks det också som att texten sätter igång hastighet i mer än bara sin form. Varje sida i boken består av en enskild iakttagelse, en händelse eller en bild som existerar för och i sig själv. Men som helhet gestaltar den ett processer, en kedja av händelser som tycks sträcka sig över flera år. De drygt 80 sidorna har i den bemärkelsen en nästan teleskopiskt koncentrerad tidsram.

Det är sådant som bara sker i litteraturen: detaljer som växer ut till ett monument, stora avstånd krymps till millimetrar. Texten säger det själv, mot slutet:

Ett århundrade i nuet

Solen lyser

Rakt igenom

”Beröringen” erbjuder läsaren flera läsvägar. Ingen kan sägas vara mycket mer upptrampad än någon annan. Faktum är att mönstret hade kunnat vara än mer koncentrerad och lagt mer kraft bakom varje nyansskiftning i textfragmenten.

Den läsväg som ändå leder längst i min läsning handlar om barnet – om detta att leva med ett barn, få ta del av barnets universum och följa dess framsteg.

Små kroppar med stort revir

Växer som gräs

I klart, hemlighetsfullt ljus

Utgångspunkten är förälderns blick på barnet. Här väcks de små stora frågorna (”Vem är vem? Är jag alla?”). Här iakttas kroppens försiktiga steg (”Ansiktet / I tyst maktkamp / Med handen”). Liksom litteraturen har barnets värld en alldeles egen hastighet. En sorts slow motion på högvarv.

På andra ställen höjs blicken mot det villkorade i våra liv som samhälleliga individer (”Kontrollerar luftrummet/ Ända ner i barnen”). Nej, barnets värld i ”Beröringen” är knappt något pastelluniversum av Teletubbies-snitt. Snarare är den en värld av kött och blod, av störtande känslor och latenta maktordningar.

Titt som tätt genomlyses den samtidigt av det där upphöjda mystiska ljuset. medelpunkten utgår också hela tiden från den direkta närheten, sällskapet.

Det är bokens styrka, att perspektiv tillåts brytas mot varandra, att flera nivåer existerar parallellt – att texten verkar i varierande hastighet.

sohrab rahimi¨

den 6 november 2014

Eva Ström

POESIUTSKURET UR ETT STÖRRE TRÄDEva Ström136 s. Albert Bonniers Förlag

denna diktsam handlar i mångt och mycket en samling dikter, ordnade i inte mindre än nio avdelningar, där poeten riktar blicken mot olika områden och varierar perspektivet från mikroskopisk närhet till perspektiv och utsikt. Det är många ställen, perioder och ämnen som fångas in. Det är ömsom personliga erfarenheter, ömsam politiska nyheter..
En stor del av energin i texterna härstammar ur en intensiv observation av den materiella universumets beskaffenheter och förvandlingar. Inte minst framträder detta i de upprepade naturmotiven. Samma tydliga form finns i beskrivningarna av saker och ting, som vid ett återbesök i sommarhuset, eller i de laddade fraserna över några verk av konstnären Annika Svenbro.
Denna skarpa blick förenas med en koncentration på det lidande och den misströstan som bryter fram i tillvaron. Det kan handla om massmedialt mångfaldigade och hårt belysta tragiska företeelser, som mordet på ett italienskt spädbarn, vilka vävs samman med bilder ur den vardag som utgör den skrivandes perspektiv – man kan ibland sammankoppla till Göran Sonnevis poetiska arbete.
Men det kan även handla om mer personligt orienterade erfarenheter.

Ströms nya bok är uppmanande i sin sensualism och i sin lidelse, och i enskilda delar uppträder en märklig och saklig skönhet – i mitt huvud ekar ”placentans kärlbrus”, framskrivet i ”Sommardagboken”, som ägnas åt den stundande födelsen.
Noggrannheten i det poetiska kan binda ris åt egen rygg, då poeten överanstränger sig för att mikroskopiskt upptäcka världen med allför vetenskapliga ögon. Det poetiska kan då lätt hamna i blåsväder.

Sohrab Rahimi
I Malmö den 9 november 2013

om "Hanna Hallgren" Roslära

POESIROSLÄRAHanna Hallgren63 s. Pequod, 2013

Funderingar om vitheten och den neutrala existensen är Hanna Hallgrens ”Roslära”. Det är hennes fjärde diktbok sedan debuten med ”Ett folk av händer” 2001. Och det är en fascinerande bok, både provokativt och engagerande.

En fundamentalt tanke i texten vidrör Adrienne Richs idéer: att vitheten är något lika outtalat som oavgränsat, att den liksom står utanför alla system.

Du har en skugga kring din mun

Sedan finns inget tal / En skugga Snö. Det är

en vit metod med tungan torr, dess båt,

dess icke-tal – under gråten – färdas

/.../

det är en vit metod / utan tal dess färd /

mot mina läppar / har ingen grammatik

men ett oövervinnerligt våld

Detta icke-tal fungera som en väsentlig del av vithetens våldsverkan. Det är en transparent orörlighet som ”Roslära” också förbinder intimt med folkhemmets Sverige: ett land med ”en självbild av teflon”. ”Allt rinner av”, heter det, om det så är rasbiologi eller andra fläckar i det förgångna.

 ”Roslära” vänder sig mot språket, vänder tillbaka till vad som är ”grammatiskt möjligt”. Texten manövrerar effektivt med det lingvistiska grannskapet mellan ”ras” och ”ros”, två liknande ord med mycket symbolik.

 Många liknelser används för att skildra vitheten: Snön som skyler, lakanens svepning över de döda – men också lakan som blir ett segel.

Något av det mest tilldragande med ”Roslära” är dess något udda blandning av det politiska och det poetiska. Det kunde läsas som ett rent stilbrott eller en effekt, men i slutändan klingar det påfallande samstämt. Den teoretiska utvärderingen och den poetiska känsligheten får allt som oftast plats i en och samma fras. Kanske säger det något också om vithetens dilemma, eller om vikten av att påminna sig för att kanske börja bygga nya begrepp och nytt paradigm.

Sohrab Rahimi

I Malmö

den 27 september 2014

Helena Von Zweigbergk

Helena Von Von Zweigbergk skriver späänande prosa.

En känsloladdad berättelse. Men viktigast av allt är språket som flyter och visar på nya aspekter av berättarkonsten. Två flickor läser i en tidning att läkemedelsföretag som använder hundar som försöksdjur avlivar hundar som blir utslitna. Då får flickorna en ide. De samlar sina sparpengar och beger sig till ett läkemedelsföretag för att köpa ut en hund. De får i svar att de inte har några hundar till salu. Flickorna får varsin penna istället.  Hela boken är plock ur dagböcker och reflektioner från författarens barndom.

Du har en vän som heter Elsa. Ni går i samma klass och ni är ännu inte i tonåren. Ni spelar canasta på hennes noppiga överkast, fingrar på nopporna, lägger ut korten och dricker te. En dag berättar Elsa att hon läst om hur det görs djurförsök på beaglehundar. De får sitta i små burar och få sprutor hela dagarna och när de börjar bli gamla och trötta så får de en sista spruta så att de somnar in.
Du önskar att du inte hade hört om det där. Du önskar att du kunde springa ifrån det. Men hunden har flyttat in under dina ögonlock.

Denna serie är en heroisk insats av Lena Hammargren.Vad det såg ut som är Novellix nr 49. Novellix ger ut noveller; nyskrivet och klassiker, en novell per bok. Novellerna finns i tre format - tryckt bok, e-bok och ljudbok. Du kan även prenumerera på dem. Läs mer på novellix.se


Sohrab Rahimi
+46701750817
Litteraturkritiker

om Joar Tiberg

POESITUNG TRAFIK OCH LILLA VÄGENJoar Tiberg271 s. Albert Bonniers förlag

and slås man av hur lite som krävs för att ställa upplevelser på ända.

Känslan infinner sig nästan omedelbart när jag får Joar Tibergs senaste diktbok i handen. Något är annorlunda. I samma stund noteras att omslaget, ett fotonegativ i blågrön färgskala föreställande en blomma, helt saknar text. Längs ryggen uppradar sig bokens titel, författarens och förlagets namn i en oansenlig vit rad av gemener, det är allt.

Öppnar boken. Till och med flikarna är textlösa. Ingen sedvanlig förlagsinformation. Men bakom fliken syns text. Är den nedfälld en bit in i boken? Kanske redaktören börjat läsa och lämnat fliken som bokmärke.

Nej, texten börjar innanför fliken.

Kaptensblomningen-kampanjen

Vargpresenningen

Kompetenspresenningen-kampanjen

Humanistklådan

Reaktorsabeln

Korksalvan

Kontaktväskan

Och så fortsätter det: en ändlös rad av ord över 271 sidor, innan fliken på den bakre pärmen avbryter textströmmen. Fast egentligen, åtminstone enligt paginering, börjar allt på sida 367 och slutar följaktligen, 271 sidor senare, på sida 638.

”Tung trafik och lilla vägen” är Joar Tibergs sjunde diktbok och den vill uppenbarligen ställa saker på ända, utmana vår förförståelse om saker och ting.

Om bokens form gör det på ett sobert, lite stramt sätt, så är själva texten desto mer lekfull. Ni märker det redan i utdraget här ovan – tillsynes oförenliga ordled sätts samman, bokstäver har lagts till och dragits ifrån. Texten blir en evighetsmaskin för språkliga nybildningar.

Resultatet är bitvis väldigt lustigt. Skrattet ligger nära ett antal gånger under läsningen. Några personliga favoritord: ”totallada”, ”frontaltant”, ”förstoringsflottörerna”, ”midvinterkunden”, ”frälsningsbullen”.

Men snart är det som om skrattet fastnar i halsen. Det börjar med en ökande medvetenhet kring det envetna bruket av textens enda återkommande ord: kampanjen. Ordet skrivs ut genomgående, i olika former, i snitt fem gånger per sida. Ett så frenetiskt ordbruk vill naturligtvis säga någonting.

Att Tiberg i ett par starkt Obama-kritiska artiklar i höstas talade om presidentens drönarattacker som ömsom ”avrättningsorgier” och ömsom ”drönarkampanjer” säger något om vad författaren själv delvis lägger i ordet. I ”Tung trafik” görs sedermera också sporadiska referenser till såväl amerikanska befäl som politiska konfliktområden och offer, även kring historiska krig. Den som konsulterat etymologiordboken vet att ordet sedan länge har militära kopplingar, bland annat i betydelsen fälttåg.

Men Tibergs bok utvecklar sig inte till någon krigisk dikt. Den är spretigare än så. Och fortsatt lustig. Om något är den absurdistisk. Ordet kampanj för i längden snarare tankarna till de absurda amerikanska personvalskampanjernas konfetti och fluffiga, ibland nonsensartade, språk. Säkert inte en ovälkommen association.

”Tung trafik och lilla vägen” är både en vardaglig loggbok och en språklig instruktionsbok. Den uppmanar läsaren till att ljuda, vill ställa språkvanan på ända och väcka vår bokstavsblick mot samtiden. Den viljan förkortar kanske bokens livslängd en aning. Men poesi måste också kunna få utöva sin verkan för stunden.

Sohrab RahimiLitteraturkritiker0701750817

Pietro Aretino

Titel	Skamlösa memoarer Volym 20 av Klassisk erotik
Författare	Pietro Aretino
Utgivare	Obelisk, 1968
Längd	139 sidor Av Pietro Aretino har förutom pjäser, dikter och komedier, kvarlämnats tusentals brev. Han var en framstående pornografisk journalist under medeltiden. Aretinos upplysningar i detta område är nydanade och enastående. Författaren har i detta verk, visat en annorlunda bild av lösaktigheten. Denna bild medtanke på tidens anda något filtrerad. Prostitutionskonsten handlar om en dialog mellan en enkel prostituerad och hennes dotter. Denna dialog har använt sig av Platons dialogmetoder och är ett försök att förlöjliga Platon. Därför har boken indelats i olika kapitel på samma sätt som i Platons verk.  Nana förklarar i detaljer för sin dotter Pipa, hur hon skall lura och skinna männen. Hon lär sin dotter, hur hon i kampen mot männen skall agera, hur hon skall ragga dem och lura dem in i fällan. Hon lär sin dotter att utifrån var och en av kundernas karaktärer, använda sig av lämplig metod. Denna bok är mycket underhållande. Sohrab Rahimi Litteraturkritiker

om MIN KROPP LYSER VIT, Kristian Lundberg

POESIMIN KROPP LYSER VITKristian Lundberg47 s. Ellerströms

Lundbergs poesi är ofta genomträngd av en stark nukänsla av dagbokskaraktär. Detaljer och formuleringar kommer igen, men inte som upprepningar, utan som strukturerande och rituella inslag i ofta närmast visionära helheter.

Den nya diktsamlingen, ”Min kropp lyser vit”, som ”utspelar sig under ett par intensiva påskdagar i Malmö”, stämmer väl med denna allmänna beskrivning. Med orden ”allt är i allt” – kanske en anspelning på Ekelöfs dikt ”Eufori”, som innehåller samma formulering – ger han den träffande formeln för denna vittfamnande, både spretande och glödhett koncentrerade poesi, som här utvecklas till ett slags flerskiktat passionsdrama i lyrisk form.

I denna bredradigt flödande poesi är allt på glid – synvinklar, identiteter, relationer, tidsplan. Åtskilligt handlar om dikten, om hur den ska kunna innehålla allt: ”Jag skriver den här dikten och hoppas att jag kan pressa samman / all oro och kärlek till en enda diktrad, gnistrande som salt eller diamant”. I själva verket kan man säga att försöken att skapa den totala dikten närmast blir en religiöst färgad strävan, sammansmält eller parallell med längtan att nå det gudomliga. Och eftersom dikten aldrig når fram, och eftersom mycket av texten går ut på att redovisa själva mödan med den, blir den förstås betydligt mer mångordig än det efterlängtat gnistrande koncentratet. Men å andra sidan blir det i stället en dikt full av temperament, vånda och närhet som också plötsligt kan tätna i den mest oväntade precision: ”varför kan jag inte beskriva dig som en solreflex / mot ett fönster på en internationell flygplats, medan alla röster sorlar / omkring en”.

Diktsviten blir på det sättet ett slags ofullkomlighetens rastlösa, aldrig realiserade (och aldrig realiserbara) dröm om fullkomlighet. Här finns ett du, här finns en kvinna ur det förflutna, här finns bibliska referenser till Libanons cedrar och till nattvarden. Återkommande konstanter är visionen av en kristuslik vithet och bönen ”Herre, förbarma dig”, som också får avsluta hela diktsviten. Andra i Lundbergs poesi välbekanta inslag är rum och dörrar; där uppstår en spänning mellan avskärmning och öppenhet som korresponderar med disharmonin mellan det jordiskt lokala och det gudomligt universella.

I grunden för dikterna finns minnet av en jordisk kärleksrelation som på olika sätt får sin andliga impregnering. Jaget, geografiskt Malmöförankrat, minns, längtar och rör sig i oroliga monologer med passager av stor och sakral stillhet: ”Denna kristuslika vithet, som ett blommande körsbärsträd / en enda blank mening som nu uppgår i alla de andra bara / för att andas ut; kommer du nu, är det en annan slags skugga”.

Det finns alltid saker att ifrågasätta i Lundbergs poesi – i det här fallet exempelvis själva uppbyggnaden av diktsviten med dess nyckfulla numrering av somliga dikter eller den till synes slumpmässiga radbrytningen, som gör att de långa raderna rytmiskt kan förlora stadgan och bli trasig prosa. Och ändå: på ett paradoxalt sätt förmår Lundberg att göra ojämnheten och splittringen till ett fungerande poetiskt instrument för den hängivna längtan efter det ouppnåeliga.

Sohrab Rahimilitteraturkritiker0701750817

om Nils Olsson

Nils Olsson  Konsten att sätta texter i verket

Gertrude Stein, Arne Sand och litteraturens (o)befintliga specificitet

Här introduceras på allvar två betydande författarskap i ett litteraturvetenskapligt sammanhang. Boken rör sig över ett brett fält som också omfattar samtida konstteori, estetik- och mediehistoria – allt i form av en infallsrik exposé över modernismens, avantgardet och neoavantgardets transformationer under det senaste seklet.

"Om litteraturen har eller utgör ett ’hem’ så är det inte en byggnad, utan en hävdvunnen inmutning på en öppen plats präglad av ständiga landförändringar."

Nils Olsson är verksam vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, samt vid Akademin Valand i Göteborg. Han ingår också i tidskriften Gläntas redaktion.

Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
sept. 2014
0701750817

Ulf Olsson

Ulf Olsson  Språkmaskinen

Om Lars Noréns författarskap

Glänta produktion, Januari 2013

Hardcore 

176 sidor, Häftad

Språkmaskinen Lars Norén har producerat en enorm mängd texter, en blytung massa av dikter, romaner, pjäser, dagböcker. Då och då förs hans texter upp på dagsdebattens löpsedlar: de är skandalösa, borde förbjudas, författaren ställas till svars. Men maskinen fortsätter sitt arbete: i text efter text ställer Norén frågan om vad det är att vara människa i vår tid, i vår värld, i det ”sinnessjuka ägandesamhället”. I Språkmaskinen läser Ulf Olsson en mer politisk Lars Norén, en författare som monterar ned sig själv och låter sin tids sociala och kulturella villkor tala.

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Har tidigare bland annat skrivit om Trotzig och Strindberg, samt tillsammans med Thomas Götselius redigeratDiskursernas kamp, ett urval essäer av Michel Foucault.

Mycket läsvärd bok, Rekommenderas varmt * * * * *
Sohrab Rahimi
Litteraturkritker
0701750817

Om Oline Stig

Hägring
Oline Stig
Novellix

Det är en egendomlig historia Oline Stig berättar i sin nya bok. Det lågmälda svenska blandas med det äventyrliga hos hennes författarskap. Som vanligt handlar också denna bok om relationer, eller snarare jakt efter relationer. Och jag frågar mig varför en författare av Oline Stigs kaliber behöver skriva om relationer. Överraskande nog, handlar boken om mycket mer än så.  Jag tror framförallt att det har med det kvinnligt intuitiva att göra. I ett samhälle där jobb och karriär blir allt viktigare, hamnar människan och det mänskliga sist i tabellen. Det är en sorts jakt efter det osynliga men välbehövliga mänskliga kontakten som beskrivs i denna bok. Som vanligt har Oline Stig satt myror i mitt huvud. Förutom det fina språket, är det författarens förmåga att relatera till existensiella frågor som blir utmärkande för mitt val av denna bok till veckans bästa i Sverige. 

   

      Oline Stig , ( bild lånad från Novellix)

Sohrab Rahimi

Litteraturkritiker

0701750817

Fredrika Spindler Deleuze

Fredrika Spindler  Deleuze

tänkande och blivande

Genom Gilles Deleuzes mångfacetterade verk löper frågan om vad det innebär att definiera såväl tänkandet som världen utifrån blivandet. Samma perspektiv präglar också denna boks fyra tematiska delar: tänkande, kropp, subjektivitet och blivande. När Fredrika Spindler lånar sin röst till Deleuze låter hon samtidigt sin egen röst bli en annan, och närmar sig därmed det blivande som är det filosofiska.Fredrika Spindler är filosof, verksam vid Södertörns Högskola. Hon har tidigare givit ut bland annat Spinoza – multitud, affekt, kraft och Nietzsche – kropp, konst, kunskap. Dessa två titlar, som under en period varit slutsålda, finns återigen tillgängliga från och med den 26 mars. 

Mycket läsvärd, rekommenderas varmt     * * * * *

Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker
0701750817

Helena Österlund

PROSAKARI 1983Helena Österlund147 s. Albert Bonniers

Det är intressant att Helena Österlund redan växlar från poet till romanförfattare med den prosalyriska ”Kari 1983”. För tre år sedan belönades hennes diktsamling ”Ordet och färgerna” med Borås Tidnings pris för bästa debut. Det var en på många sätt djärv diktsamling där insisterande upprepningar sattes i spel med ett grandiost jag inför vilket världen blev till och konsumerades. I den samlingen var det särskilt rösten, det frambringande talet som grep mig.

”Kari 1983” har en del gemensamt med Österlunds debut, bildvärlden känns igen. Människans möte med elementen och djuren, försöken att frambesvärja en ordning. Men där poesin var sprakande och kompromisslös är berättelsen om Kari alltför ljum. Jag läser och läser, försöker spärra upp ögonen, närma mig från alla håll, göra bruk av hela min uppmärksamhet – men glider hela tiden av. Jag byter läsart, vill gärna mästras av ett språk, lägger meningskravet åt sidan och ger mig hän åt omtagningarna, men utan reslutat.

Delvis tror jag att det beror på att Kari, en tolvårig flicka som går och väntar på att något ska hända, har utforskats på så många bra sätt förut. Det går inte att läsa Österlund utan att höra Mirja Unge i huvudet, ordanvändningen är stundtals snarlik ”Himlen var blå och det var den där sjön också och fiskarna var så där genomskinliga som de var och tallarna stod där borta och var tysta.” Men där Unges flickor är mörkt och förtvivlat buttra har jag svårt att tro på Kari när hon påstår att hon hatar allt. Det är mer som att allt förolämpar henne, en irritation som inte når hatstyrka bara för att ordet används.

Skogen och sjön är spelplatserna för ”Kari 1983”, det är slutet av augusti och varmt. Ugglor, svanar och rådjur befolkar skogen och sjön är nog ganska farlig. Kari är ganska rädd och inte alls olycklig. Stenarna och mossan och myggorna håller på med att vara stenar och mossa och myggor. Så låter det, och jag väntar förstås också på att något ska hända.

En jämngammal pojke dyker upp som säger att han heter Kari. Han har en åtråvärd kniv och Kari hatar honom för det och för att han kallar sig Kari. De äter fiskar som är äckliga och det gäller att ta in det äckliga i sig, att utmana den andre inifrån. När det blir kväll somnar pojken, Kari tar kniven och ger sig ensam ut i skogen.

Här sker nu något märkvärdigt, det är när Kari står öga mot öga med en järv som föreslår att de ska byta hjärtan som jag upptäcker att jag trots allt är inuti boken. Rådjurens rörelser mellan stammarna har fått både färg och form, tystnaden som djuren brer ut omkring sig vibrerar och framför allt kommer ett vredesutbrott som gör åt rättvisa åt Karis hat.

Det är skickligt gjort. Urladdningen gör att berättelsens skönhet står fram, därmed också Kari och hennes på en gång trista och magiska värld.

Mycket läsvärd bok
Sohrab Rahimi
Litteraturkritiker

Om Lars Hermanssons 10 avstånd

Poesi  
10 avstånd 
Lars Hermansson  
91 s. Bokförlaget lejd



Boken börjar med att poeten börjar mäta avstånd till golv och fotsula och sol. Och sedan fortsätter poeten in på gravitationslagen och tandvärk och regnmätaren och allt annat som går att mäta. Det verkar som ett autistiskt beteende, då poeten hakar upp sig på avstånd, mått, längd, vikt osv. Men där kan det ligga en medvetenhet. Poeten vill göra oss medveten om vår atomistiska livshållning där vi allt längre avlägsnar oss från den holistiska synsättet och glömmer det viktigaste, nämligen självaste meningen med livet.
 Lars Hermansson debuterade som poet 1987 med ”Vetefåglarna” och gav sedan under 90-talet ut ytterligare tre diktsamlingar, innan han skrev sina utmärkta böcker, ”Gå till gå” (2000) ”Sitta still” (2005) .

Han är väl det mesta prosalyriska författare jag känner i Sverige idag, även om han i denna samling försöker förhålla sig till visst versmått och traditionellt 40-talslyrik med bunden form, är det svårt att honom på allvar som en klassisk poet. Det verkar som att han vill dölja något, eller snarare synliggöra något; nämligen att vi postmoderna människor är mer fyrkantiga än vi från början trodde oss vara.

En döende mor och ett döende äktenskap hör till sådant som på ett eller annat sätt borde verkligen kunna mätas, liksom avståndet till de egna barnen och skillnaden mellan författaren Lars Hermansson och hans namne i Sveg. Lars Hermansson i Sveg är pensionerad polismästare och sverigedemokrat, bloggare och samehatare, försäkrar poeten. Avståndet mellan den ene Lars Hermansson och den andre visar sig ändå vara svårt att mäta. .
Alla mätningar som genomförs, alla längdmått och viktmått som antecknas i denna diktsvit, tycks i själva verket beteckna poetens försök att hålla samman sig själv och sin egen tillvaro. Vi ska nog urskilj denna samling som en självbiografisk krisbok, där dikt och verklighet (memoarer) rör sig hand i hand. Dessa tvångsmässigt treradiga verser med (oftast) exakt 33 stavelser, denna ytliga kontroll visar sig vid närmare besiktning rymma ett kaos av versfötter som sällan eller aldrig dansar i takt utan trampar varandra på både hälar och tår, lika mycket som de trampar i både verkligheten och diktens värld. Det är så vi skall se på denna samling, som en gränsöverskridande genre.

Sohrab Rahimi

den 2 december 2013

+46701750817

Lars Hermansson